Sveriges öde i Vitrysslands fötter

Det finns ett hånat hockeybegrepp som hävdar att det inte finns något värre än att leda 2-0. Har alltid gillat det. Bland annat för att det ställer krav på en viss tankeförmåga.

På samma sätt kan man säga att det finns inget värre än att kunna förlora 0-6. Det kan tyckas som ett hyfsat utgångsläge men skapar istället massor av problem.

Det går inte att börja en match med tanken vi kan förlora 3-0 eller 6-0 för då förlorar man 7-0. Man kan inte gå ut mot en, åtminstone på pappret oerhört taggad, väldigt hånat och dissat och revanschlustet landslag som tog brons förra VM och silver förrförra och tänka att vi är bättre eller de är dåliga eller de är inte tillräckligt bra. För då släpper man in tre i första och sedan är det match. De holländska spelarna kommer lira för sin heder och ära i kväll inför supportrarna. Holland har på pappret fortfarande nio eller tio spelare som hade gått rätt i det svenska landslaget, på pappret. De är överlägsna. Världigt överlägsna individuellt. De kan påbörja rehabiliteringen som fotbollsnation i kväll genom att enkelt och stort besegra Sverige. De har liksom inga alternativ, det kommer Sverige märka första 20-25 minuterna.

Hamrén hade sådan hybris att han trodde hans landslag skulle kunna föra matchen mot den dåtida världsnationen och straffades oerhört hårt. Hårdast straffades Safari som blev Hamréns syndabock istället för att han själv tog på sig den självklara skuldbördan.

Sverige måste gå ut i kväll med ambitionen att vinna matchen och ta Frankrikes plats. Ifall Vitryssland håller 0-0 i 20-25 minuter är chansen fortfarande där, mentalt. Och Sverige släpper inte in sex, eller sju eller fem eller hur många mål det nu krävs på 2/3-dels match (fast vi lätt hade kunnat göra det i Berlin då Isaksson räddade Sverige och indirekt fixade 4-4).

Så indirekt får Sverige förlita sig på Vitryssland i kväll.