Sportboksåret 2017

I en tid då allting streamas och liverapporteras. Då alla stjärnor har sina egna medieagenter och det finns många olika gratis sekundsnabba fora för varje framgångsrik idrottsklubb framstår just sportböcker i papper som något konstigt, dysfunktionellt, ja närmast overklig: en dinosaurie i wifi-världen.

Förlagen, och läsarna, insisterar uppenbarligen och jag är glad för det. Som vanligt har jag läst nästan alla titlar, gett betyg och omdömen. Kortversionen kan du t ex läsa här i Kristianstadsbladet  – det kostar en krona men åtminstone jag tycker det är värt det.

Jag ska de kommande veckorna publicera längre recensioner av de böcker jag tycker är bäst eller viktigast. Några titlar saknas, typ barn- och ungdomsböcker. Sportförlaget gav ut två titlar men vägrar sedan några år att skicka recensionsexemplar trots att vissa av deras titlar fått mycket beröm (andra har det inte). Jag läser heller inte böcker på skärm eftersom ögonen inte skulle orka 30 titlar och när jag ändå får sådana recensionsex ber jag vänligt men bestämt om papper. Dessutom älskar jag ju det fysiska mötet med vackra, riktiga böcker. Här finns ett hantverk och en mental tyngd jag helt saknar i andra former av utgivning.

Både förlaget Modernista och Erik Niva älskar säkert också papper men jag kan inte med bästa vilja i världen ge dem allra högsta betyg eftersom Eriks texter i princip alltid publicerats någon annanstans först. Deras utgivning är lite som att njuta av en sporthändelse man redan vet resultatet av – det blir inte sämre sport men inte lika intressant längre. I år var texterna i Eriks nya, underbara bok redan publicerade på instagram. Det gör inte boken i sig sämre men något händer och förändras på vägen vad gäller förväntningar och det omedelbara tilltalet.

Tre, fyra böcker fick jag helt enkelt inte tag i  – ensamutgivare som jag inte lyckades nå eller inte svarade. Den enda titel jag verkligen saknar, och som kom på ett etablerat förlag, var Ekim Caglars ”Propagandafotboll” men Leopard förlag svarade inte ens när jag bad om en bok istället för pdf-filen. Så kan det gå.

Rent generellt var Sportboksåret 2017 präglat av färre titlar, färre om fotboll och framförallt färre biografier. Vilket jag tycker är ganska bra eftersom biografier ofta är ganska dåligt skrivna och har en överdånig inställning till idrottaren. Det är nästan alltid en ganska enfaldig hyllning istället för att placera idrottaren och prestationen i ett större, bredare, djupare sammanhang. Att fotbollen inte dominerade som vanligt har säkert med VM-året 2018 att göra. En massiv bokflod fotbollslitteratur kommer troligtvis välla över oss framåt april, maj.

Andra saker är att de många kvinnliga författarna 2016 inte dök upp 2017 och att tre titlar handlar om hockey vilket är ovanligt mycket. Och kul. Vet att jag för cirka tio, tolv år sedan just efterlyste hockeylitteratur och ”den stora svenska romanen om hockey”. Kanske läste Fredrik Backman den texten i Helsingborgs Dagblad, medan han jobbade som truckförare och ännu inte hunnit börja skriva, för nu har han faktiskt levererat: ”Vi mot er” (Forum) är 2017 års bästa sportbok!

Jag tycker kanske att ”Björnstad” var bättre men då var konkurrens alltför tuff. Uppföljaren är en bra roman om hockey, om människorna i en liten kämpande stad nånstans i Norrland och om Sverige 2017.  Det enda jag saknar är väl en flyktingförläggning och en cynisk ägare som tjänar miljoner på medmänniskors misär och sponsrar hockeylaget. Istället valde författaren att plocka in en populistisk politiker i just den rollen. Annars är allt där. allt som sker runt den där svarta gummidosan till hockeypuck.