Dalkurds olycka och seriens bästa målvaktsfot?

Den Jonas Eriksson som en gång på ett upptaktsmöte förklarade handregelns tillämpning för mig personligen hade inte blåst straff igår. Tyvärr är 2018 års Jonas Eriksson inte lika bra och alert som han varit. Jag tror att FIFA:s dissande tagit honom hårt.

 

Dessutom har lagen i botten ingen ”tur”. Det är lätt att blåsa mot dem när man inte riktigt vet men måste välja inom en sekund. Till skillnad från Jonas Eriksson tycker jag inte det var straff.

 

Dalkurdspelaren försöker blocka ett hårt skott från nära håll. Han vänder bort huvudet. Han håller armen intill kroppen även om den är lite lyft och böjd men ifall man inte lyfter armarna lite när han försöker blocka så här tappar han balansen. Ifall bollen inte träffat armen hade den träffat på sidan av torson. Annan sak ifall den träffat handen som var utanför kroppen men nu, under de här omständigheterna tycker jag inte man kan blåsa straff.

 

IFK Norrköping hade tur, igen. 4-2 och tidvis spel mot ett mål kan verka överlägset men det var i högre grad Dalkurd som än en gång förlorade på sina ständigt upprepade misstag än att IFK var så bra. Plus då lite snedfördelad ”otur”.

 

Dalkurd är ett lag som borde ligga i mitten av serien. Det visade man inte minst första tio mot Norrköping då man rullade ut hemmalaget och så fort de försökte lyfta utnyttjade man trebackslinjens brister och gjorde 1-0 på en lite desorienterad Isak Pettersson. Då förre ÖFK-aren Ammar Ahmed var planens kung. Han har så oerhört mycket talang och teknik ifall han bara får förtroendet och slipper tillbringa det mesta av matchen med att försöka vinna närkamper vid egna straffområdets gräns.

 

Men när man tar ledningen backar hela laget ned i eget straffområde, överlåter allt initiativ till motståndarna och så förlorar man match efter match. Hade man vågat lyfta laget och hålla bollen hade man vunnit många fler matcher. Hade man inte varit två spelare på samma boll/ eller spelare i mittförsvaret så hade man lättare kunnat behålla bollen när man väl erövrat den istället för att åter tappa den efter två, tre sekunder, eller slå långt.

 

IFK:s andra mål är Isak Petterssons första assist och kul för honom (han blev dessutom grymt hyllad av den närvarande backlinjen – ormgropsvarning på den – till skillnad från Moberg  Karlsson). Men hade inte Robert Tranberg sträckt en backsida, eller vad, hade DMK aldrig fått chansen att avsluta. Dessutom begår debuterande Sixten Mohlin en av sina få fel här (det första är en utrusning i början då han vänder bort ansiktet, hoppar och gör sig liten på ett sätt som inte är förenligt med allsvenskt målvaktsuppträdande).

 

Mohlin agerar som om DMK var högerfotad och inte extremt vänsterfotad. Sedan är det ett verkligt snyggt avslut men ändå. Man måste ha koll på trolig avslutsfot och gå mot den, inte från den och mot främre stolpen som MFF-aren gjorde.

 

Kul att få se honom, och kul att slippa få se clownen Demircan i målet. Sixten Mohlin har stor talang. Greppsäkerhet och kanske de bästa fötterna bland allsvenskans målvakter. Nu fick ju Isak en assist men Sixtens 30-40 meterspassningar var inte sämre.  Och märker man inte hans trygghet med fötterna i precisa långpass märker man det när en allsvensk debutant med blott några minuter spelade vågar finta och nästan dribbla. Då har man stort förtroende för sina fötters förmåga. Och ett ytterst bra psyke. Dessutom lätt kropp, vig och bra balans. Bra positionering. Att han sedan stannade på linjen vid fasta var bara klokt med tanke på att han mötte några av seriens mest hänsynslösa offensiva spelare.

 

Det bästa till sist. När man för första gången får se ett mål som Thórarinssons blir man nästan hård mellan benen. Minst ståpäls i alla fall. Man ryser av välbehag och det känns som en slags mental och fotbollsestetisk utlösning. Trots att jag är troende och bekänner mig till målvakternas religion och späkande kall.

Ska man förlora känns det som målvakt ändå ganska OK ifall man släpper in sådana här mål.

 

 


About this entry