Guld som guld (och varför hockey numera ser ut som handboll utan målgård)

Bland det första du lär sig på journalistutbildningen är att inte använda starka ord. De slits. Snabbt. Tappar färg, intencitet och värde. Liksom journalisten som missbrukar dessa ”quick fix”. Desto fler gånger du använder till exempel begreppet ”unikt” ju mindre unikt blir det. Så begrunda formuleringen:

 

”Sveriges elfte VM-guld är unikt.

 

För det bars fram av ett kollektiv och det stod på en offensiv grund”.

 

Exakt så börjar sportkrönikören på landets största morgontidning sin ”guldkrönika”, ett utmärkt exempel på hur du inte ska skriva. Att ett lag är ett kollektiv kan väl knappast vara unikt, är inte alla lag kollektiva? Att man behöver göra mål för att vinna är väl kanske inte heller unikt och allvarligt talat – var Tre Kronor verkligen så tokoffensiva som de borde varit för att göra Dagens Nyheters analys rättvisa?

 

Det unika, enligt DN,  är att att Sverige inte hade några stora NHL-stjärnor den här gången. Jo, absolut men unikt? Varje gång ni läser ordet ”unikt” kan ni utgå ifrån att det inte är unikt men att sportjournalisten i brist på språk, intresse och tid försöker lura er att tro att det som inträffat var viktigare än det egentligen var.

 

Jag ser inte hockey så ofta längre, faktiskt inte alls men upplevde delar av gårdagens spännande final. Kanske för att jag var i Köpenhamn i tisdags för att skriva om guld – men då gällde det Georg Jensens nya smyckekollektion i 18 karats guld. Eftersom jag och de 20 andra, kvinnliga, smyckejournalisterna influgna från bland annat Japan och Taiwan även besökte ett flertal krogar, barer och hotell fick jag gång på gång förklara vilka de högljudda männen i gula tröjor som drog fram på gatorna var. Så i går kväll letade jag fram min gamla Henrik Lundqvist-tröja med nummer 30 på ryggen, kände mig lite delaktig och reagerade på fyra saker:

 

I princip hela publiken bestod av mycket medelålders män. Få kvinnor, knappt ingen under 40 år.

 

Så oerhört bra och ”tajta” kommentatorerna och experterna i Viasat var. Det var högt tempo men samtidigt sakligt och analytiskt utan att vara tråkigt. Jämför Nicklas Lidström och Fredrik Ljungberg och man tror att fotboll är för de stumma och ordlösa. Väldigt imponerad. Det var väl bara Suzanne Sjöqvist i den otacksamma rollen som ”båsreporter”som kändes krystad. Hon tjatade om att schweizarna var trötta och utmattade varje gång som om svenskar generellt är överlägsna fysiskt – vilket de ju inte var. Till och med Niklas Holmgren var jättebra nu när han inte skriker i falsett.

 

Storrinkshockeyn har förändrats mycket sedan jag följde den. Nu spelar alla som om det var en liten rink och vispar in pucken i anfallszon och åker efter. Förr passade man pucken och utnyttjade ytorna. Förr hann man träna sig samman och spelade efter en taktik som byggde på rörelse och passningar, ungefär som fotboll. Nu gräver man fram den i sargerna och åker med den, runt, runt runt. Högre tempo mer händelserikt men även mer hafsigt och fult. Det liknar innebandy eller 70-talsbasket, fast väldigt mycket snabbare, i och med att man centrerar på målet och ”grötar ihop” det. Mittzon känns nu helt överflödig, hockey har blivit som handboll utan målgård.

 

Varför måste man alltid berätta vilken NHL-klubb svensken spelar i när man nämner hans namn?  I en VM-turnering, då han representerar Sverige? Ifall man nu bara måste nämna någon ort förknippad med spelaren är det väl bättre med hans födelseort, eller var han har sommarstugan men klubben han kan vara bortbytt ifrån imorgon är väl knappast av intresse när han representerar Sverige? Vad det handlar om är naturligtvis respekten och den löjliga vördnaden för NHL. Viasatgubbarna kan inte ens släppa den i en svensk VM-final vilket tyvärr säger det mesta om turneringen vikt och betydelse, trots att den till skillnad från Sveriges elfte VM-seger är unik. Ingen annan sport har en VM-turnering som alltid saknar de allra bästa spelarna.


About this entry