Luka Modric vs Kasper Schmeichel

Det skrevs historia i söndags. Straffhistoria. Om några år kommer vi minnas 1 juli 2018 inte som dagen då Ryssland slog ut Spanien i VM, eller då Danmark var värda att gå vidare på Kroatiens bekostnad utan kvällen då straffsparken urartade. Jag skriver inte degenererad men vad gäller skönhet och estetik så är den nya strafftrenden ful och relativt förfärlig.

 

I begynnelsen kunde man bara slå straffar till vänster eller höger om målvakten. Sedan dök först offensive holländske mittfältaren Johan Neskeens upp och sköt med sträckt vrist stenhårt rakt och högt i målet. Som en konsekvens av detta kom några år senare den offensive tjeckiske mittfältaren Paneka upp. Hans chippade lite hånfullt bollen mitt i mål.

 

Paneka har varit lite aktuell de senaste säsongerna. Forwards som tar straffar för att de ska göra många mål har ibland testat Paneka. Förmodligen för att de gillar det där momentet av lätt hånfullhet – att så totalt ha lurat målvakten. Det gjorde väl cirka 5-6 i allsvenskan förra året och det var få missar. En av dem var Markus Rosenberg som i ett a fall av osedvanligt stor hybris chippade en boll rakt i händerna på en stillastående Pontus Dahlberg.

 

1 juli kommer få ett eget kapitel i denna straffhistoria. Vilka fantastiska straffsparksavgöranden det blev. Jag varnade för Ryssland i min text om kvartsfinalalgen utifrån känslan att Spanien var så dåliga. I det fallet fick jag rätt men jag hade aldrig trott att iberierna skulle förlora mot Akinfejev och Ryssland på straffar.

 

På samma sätt som jag var övertygad om att Kasper Schmeichel hade ett stort överläge på hela Kroatien efter sin andra straffsparksräddning. Jag trodde att det psykologiska övertaget skulle avgöra. Så fel jag fick.

 

Det har varit många straff hittills i VM och det utmärkande draget har varit att målvakten stått kvar och väntat ut skytten, eller läst honom så väl. Ta tillexempel Andreas Granqvist två straffar där den första mot Sydkorea är en typisk ”gul” straff- Granen väntar, sydkoreanen går tidigt bland annat för att han är så kort och Granen rullar till höger.  Ochoa i Mexikos mål hade läst på och gick rätt – både till vänster och ganska högt men Granen satte den än hårdare och högre.

Min vän historikern och fotbollsförfattaren Svend menade före avgörandet att Akinfejev var en mycket bättre straffmålvakt än De Gea. Jag dissa de ryssen och hans nerver. Jag menade att erfarenhet och rutin nu skulle avgöra.

 

Tre saker kom att bli betydelsefulla.  I båda förlorarlagen slogs de bra straffarna av defensiva spelare – de som har stabilare nerver och inte är eller wanna-be-stjärnor eller verkliga giganter som Messi eller Christiano Ronaldo.  Simon Kjær satte kanske turneringens bästa straff hittills stenhårt i nättaket. Krohn-Delis var pckså bra. Sergi Ramos och Pique lurade Akinfejev. Alla danskar och spanjorer som missade var offensiva spelare som säkert tränat mycket på straffar men som helst saknade nerverna för de här ögonblicken av total osäkerhet. Man brukar säga att de bästa målskyttarna är de som bra slår in bollen, skit samma hur bara de slipper tänka. Och tänka var vad spanjorer och danskar tvingades göra. De var mentalt oförberedda och min teori har alltid varit att det är mittbackar som är de bästa straffskyttarna – jag skrev det redan för 25 år sedan i en text för Z Magazine där jag var sportchef.

 

Det gäller än idag. Men det finns en annan dimension som öppnade sig i går på vid gavel. Mittens rike, den plasts där målvakten borde stå stolt och trygg ifall han inte chansat mot en av stolparna. Tre av de nio straffarna i Danmark–Kroatien slogs mitt i målet. Två b dem räddades.

 

Efter att Schmeichel räddat den första i avgörandet ropade jag där i talkvången med Parken i Köpenhamns som närmaste granne, att Kasper skulle stå kvar. Hans överläge var så stort att han borde låta skyttarna ta initiativet. Speciellt gällde detta den straff som i mina ögon var avgörande – Modrics mål. Kasper gick på ordinarie tid till vänster och tog den lite nonchalanta straffen. Nu gick Kasper återigen till vänster, varför?

 

Jag tror han övervärderade Modrics stjärnstatus och divakvalité. Kasper trodde att Modric ville ha personlig revansch och sätta den i samma hörn  – Modric var betydligt mer pragmatisk och ville bara göra mål. Att han satte den precis mitt i målet tror jag var en värdering av Kasper Schmeichels karaktär. Han är en väldigt hetlevrad och fysisk målvakt och han vill kasta sig – inte dras in i något psykologisk spel och han hyser inte så stor respekt för de stjärnor han möter i vardagen i EPL – de som spelar i större lag, i större städer och som har mer lön. Han trodde Modric var en av dessa egon, för att han som fotbollsspelare är lika bra som dem, men Modric är mer ödmjuk, pragmatisk och klok.

 

Kasper chansade och tog en men släppte in två som han annars lätt tagit. Nästan alla målvaktsräddningar som inte var med fötterna var på målvaktens högra sida, halvlågt. Jag vill påstå att ifall Kasper stått kvar på Modrics straff så hade knappt några andra kroater slagit in bollen. Då hade Kaspers övertag varit så monumentalt att de lika bra hade kunnat lämna walk over.

 

Slutligen vill jag bara säga att De Gea var oerhört blek i straffspraksläggningen.  Där förlorade han sin plats som nummer 1 i världen, tycker jag. Varför han såg ut som ett såll jämfört med Akinfejev var dels på grund av nerverna, dels på grund av att han kastade sig lite högre än ryssen. De Gea gick efter höga bollar, Akinfejev mot stolproten och ifall du går lågt är det betydligt enklare att hantera/lyfta fötterna och rädda med dem eftersom tyngdpunkten redan är så låg.

 

Nu hoppas jag på fler, spännande straffsparksavgöranden, inte minst för att se om mina teorier stämmer, och gärna med Sverige!

 

 

 


About this entry