Tommy Svensson 2.0

Det går absolut inte att jämföra 1994 års VM-gäng i västerled med rysslandsresenärerna, tycker jag.  Det finns dock en så uppenbar likhet att den förmodligen är hela förklaringen till framgångarna – att Janne Andersson påminner så mycket om förbundskapten från 1994 att han skulle kunna kallas en uppdaterad version av Tommy Svensson, en ”TS 2.0”.

 

Låt oss börja från början – uppväxten och utbildningen i svensk idrottfilosofi och dess värderingar parad med en otroligt stark påverkan av en far och förebild som var idrottsledare även i själen. Dessa två gossar växte upp i ett hem där det fanns en stark tro, förmodligen av närmast religiösa mått, på vad ett homogent lågmält kollektiv, ett lag, kan genomföra. Idrott och dess ursprungliga moralkodex var viktigt, oavsett om det var i Halmstad eller strax söder om Halmstad, i Mellbystrand, där Tommy Svensson tillbringade ungdomens alla somrar. Detta parad med vördnad för framgången och en viss pragmatism vad gäller vägarna dit. Plus ett stort patos för rättvisa och individens ansvar. Med andra ord en väldigt svensk och småkristen samling värdegrunder.  Inget ”shining”, inget tal om vinnare och absolut ingen arrogans eller hybris.

 

Janne Andersson blev tränare väldigt tidigt medan Tommy Svensson vid sidan om mittfältsexistensen utbildade sig till högstadielärare i svenska och … något mer som jag glömt, kanske historia.Tommy återkom ofta till detta med pedagogiken och hur man bildar en stark homogen grupp genom positiva interna och informella signaler. Även på planen, även på träningen.

 

När Janne var tränare i HBK berättade han att han egentligen inte ville träna A-laget utan hellre akademin eller utvecklingslaget eftersom det var själva utbildningen som han tyckte var det mest spännande med fotbollen, att forma blivande stjärnor. Han sa det inte rätt ut men Janne Andersson var länge lika mycket lärare i fotboll som tränare. Sedan tror jag att han under några mindre framgångsrika säsonger lärde sig hur man kan utveckla även de äldre fotbollsspelare som redan tror sig vara färdigutbildade. Kanske är detta den direkta förklaringen – att de äldre spelarna upptäckt av att de kan lära sig något nytt och bli bättre fotbollsspelare – till att han lyft två verkliga högoddsare som Norrköping 2015 och Sverige 2018. Det går att lära gamla hundar sitta och de blir väldigt tillgivna när husse har fått dem att förstå det.

 

I bakgrunden finns även tron på den homogena gruppen. Ingen av förbundskaptenerna experimenterar speciellt mycket med nya spelare utan låter i princip alla gubbar spela varje minut. De som är annorlunda i grupp eller på plan får en mycket liten och anonym roll ifall de ens platsar i truppen. Joakim Nilsson var en teknisk men lite bohemisk och egensinnig ytter/ yttermittfältare som startat i många landskamper men som var helt försvunnen 1994, lite som Ken Sema. Jimmy Durmaz individualitet , hans invandrarbakgrund, hans outsider-teknik och 20 minuters misslyckade inhopp motsvaras exakt av den ungerskättade och egensinnige Anders Limpars 20 misslyckade minuter i USA. Fast Limpar var inte bänkspelare i ett fransk bottenlag utan startspelare i Arsenal och stjärna i EPL. Stefan Pettersson var stjärna i CL-vinnande Ajax och rollen går inte helt att jämföra med att vara stjärna i dagens  Hammarby men Jiloan Hamad och Stefan Pettersson har mycket gemensamt på fotbollsplanen – plus att de inte platsade i VM-trupper.

 

Det finns ännu fler, mer eller mindre marginella likheter – som att när de själva inte längre kunde motionera genom att löpa så började Janne Andersson sina timslånga vandraringar till jobbet medan Tommy Svensson cyklade ett par mil varje morgon.  Och även om Janne Andersson har mer temperament under matcher och vill påverka domarna så har de i grunden en väldigt ödmjuk framtoning vad gäller både framgångar och vikten av att betona kollektivets styrka före individens lycka.

 

Detta, att vara lika mycket lärare som ledare, är något som jag tror även passar väldigt bra in på Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäcks år som förbundskaptener. De var lite annorlunda, hade andra, delvis andra förtjänster och brister men de var i själen präglade av sin utbildning som lärare, inte i första hand som ledare.

 

I ljuset av detta blir rekryteringen och de förnyade kontrakten med Erik Hamrén, allt mer obegripliga. Fast det är en annan historia, och en annan, mörkare sida av svensk fotboll som jag får blogga om efter VM.


About this entry