Emil Krafth som ”högerbackskon” mot England?

Ingen hoppas och hejar lika mycket på Emil Krafth som jag. I dag. För att han behöver det. För att Emil egentligen inte borde spelat en kvartsfinal i VM. Det är absolut inte Emils fel utan  frågan är varför Janne Andersson satsat på honom när det finns så många bättre svenska högerbackar?

 

Jag förstod heller aldrig varför Bologna köpte honom för tre säsonger sedan när han var skadad. I dag efter att ha startat cirka 30 matcher av 114 i en av Serie A sämsta lag är det många i Bologna som delar min undran. Han har spelat 270 minuter sedan november 2017 för att han inte platsar längre, i den mån han någonsin gjort det. Han kommer troligtvis lämna klubben i sommar trots kontrakt på två säsonger till.

 

Så den bisarra bristen på speltid vore en anledning att inte ha med Emil. Den viktigaste invändningen är dock att han inte är en speciellt bra högerback längre. Istället är han kanske den allra märkligaste av alla märkliga och felaktiga uttagningar som Janne Andersson gjort den här gången.  För Janne, VM-bragden till trots, gör misstag.

 

Genom att han enbart spelet för rödblå favoklubbar har jag följt Emil sedan debuten för Öster mot Giffarna i premiären 2011. Han imponerade stort med fysisk och en spelförståelse man i princip aldrig ser i en 16-åring. Jag följde honom med stor entusiasm i HIF från debuten i en katastrofmatch hemma mot Mjällby. Jag hittar inte bloggtexter från debuten i Öster men i september 2012 ägnar jag en hel text åt  Emil och hans annorlunda löpsteg: Emil Krafth och fotbollsspelares tyngdpunkt. Jag trodde han kunde bli nästan hur bra som helst men en allvarlig knäskada gjorde att han tappade en hel del snabbhet och smidighet. En knäskada som för övrigt inte nämns på Transfermarkt utan där står bara att han inte spelade de sista två och en halv månaderna för HIF. Tyvärr fick nog den skadan inte riktigt den vård den krävde. Han kom till Bolonga och spelade inte heller där de första tre månaderna. Jag misstänker att det är den skadan som fortfarande spökar för han är betydligt långsammare och mer orörlig nu än före skadan. Han är trygg med boll, slår ofta bra inlägg, läser spelet bra men håller alldeles för lågt kvalité när han försvarar en-mot-en.

 

Han förlorar löpdueller och han har svårt att vända när han backar. Han försöker naturligtvis styra motståndarna ned mot kortlinjen men efter en fint brukar de rycka rakt in i plan och Emil blir stående på hälarna.

 

Det har dessvärre sett lika illa ut i landslaget, från den riktiga debuten mot Frankrike i november 2014 men Janne Andersson verkar ändå ha massor av förtroende för honom. Förmodligen tack vare förbundskaptenens princip att alla som varit med i truppen några gånger måste förbli där – oavsett kvalité. Jag minns Emil i U21 där Håkan Ericsson tog ut honom i truppen till EM 2015, istället för Victor Nilsson Lindelöf. Så har det fortsatt, menar jag. Emil Krafth är ofta med i A-lagstruppen istället för bättre högerbackar som Anton Tinnerholm och Joel Andersson eller kanske Felix Bejmo som är ung men med avsevärt mycket mer talang än Emil numera. Samtidigt är Jannes högerbackar i 4-4-2 ganska defensiva och i VM står i princip den svenske högerbacken aldrig mer än 40 meter från eget målet. Samtidigt innebär det att till exempel Pontus Jansson som spelat mycket högerback i MFF borde kunna ta den positionen utan problem. Och så hade vi kunnat koncentrera det höga ytterbacksspelet dit där det ändå hamnar – hos Ludwig Augustinsson på den vänsterkant Emil Forsberg lämnar öppen. Men så tänker inte Janne. Janne tänker att han gillar Emil Krafth och att Emil var med i början av EM-resan och då ska han också spela kvartsfinal i VM.

 

Jag håller tummarna!

 


About this entry