Catenaccio av allra värsta slag

Bakom vart enda framgångsrikt svensk landslag finns, säkert en stark kvinna men framförallt finns, det fruktansvärt destruktiv fotboll.

EM–guldet för U21 2015 kom efter tio man i straffområdet, framförallt i matcherna mot Portugal.

OS-silvret 2016 tog damerna med en än mer destruktiv taktik än pojkarna.

VM-kvarten 2018 var också en turnering där Sverige i flera matcher spelade väldigt defensivt, så som i playoff mot Italien eller matcherna mot England och Tyskland.

Med tanke på att bra resultat endast kan nås med defensiv, destruktiv fotboll – kommer inte laget som behöver en pinne borta mot Danmark i dag därför spela just så: catenaccio?

Mot Ukraina hemma var det tänkt att Sverige skulle spela offensivt och göra många snabba mål. Istället var det tragiskt att se ett lag vara oerhört överlägset på alla sätt men totalt inkapabla att ta sig in i straffområdet och göra mål.  Under den halvtimme jag härdade ut var det Ukraina som var närmast ett mål men Hedvig gjorde en bra räddning.

Danskorna tog kampen för rimlig ersättning förra hösten, tvingades lämna WO och förlorade 3-0 i den ospelade matchen. Det hedrar dem och kritiken då från svenskorna och förbundet ständiga krav på kompensation ringer ännu falskt i mina öron. Dessutom har danskorna stjärnor som Nadia Nadim, bollkonstnär och alldeles snart färdig läkare. Det är häftigt, häftigare än catenaccio.