Mysteriet Labiont Harbuzi

Han växte upp på Rosengård, var den mest lovande spelaren MFF och svensk fotboll fostrat på många år. Han peakade några sena vårveckor 2009, nyss 22 år fyllda. Därefter försvann han in fotbollsskuggan och sedan i går, torsdag, är han definitivt kontraktslös.

 

Jag hade glädjen att närmarkera MFF under de åren för Dagens Nyheters räkning och minns alla drömmar som plötsligt väcktes och all skönhet som spreds när Labinot hade bollen. Exakt samma surrealistiska känsla som Zlatan skapat i mig, i alla oss beundrare, tio år tidigare. När Labinot och Zlatan hade bollen var allting, bokstavligen allting, möjligt.

 

Han ville gärna ha den, begärde bollen och förvandlade simpelt fotbollssparkande till konst. Inte alltid så funktionellt som tränare och lagkamrater krävde men det fanns en dimension av genialitet som ursäktade väldigt mycket. Tyvärr var hans tränare i MFF en före detta högerback och en före detta polis med omställningsproblem – det var inte de ultima förutsättningarna för en konstnär som såg möjligheter med fotbollen de aldrig någonsin kunnat ana eller kunde begripa. Det kändes som om Labnot alltid hade flera motståndare än de elva han mötte under matchen.

 

Det hindrade inte honom från att ibland dribbla av alla. Ja, verkligen alla. Jag, som i motsats till många kollegor, var väldigt strikt med att visa känslor på pressläktaren hade svårt att hålla tillbaka hänförelsen när Labinot hade bollen. Som den gången han gjorde ett fantastiskt mål med U-21-landslaget på Swedbank och jag lovade kollegan ”Lunkan” på DN att vi just upplevt början på en saga som kunde bli lika fascinerande  som Zlatans.

 

Labinot hade en fantastisk teknik och rapphet i fötterna, låg tyngdpunkt och sällsynt bra spelsinne. Resten av spelet, det utan boll, var inte lika viktigt för honom men han visade ofta ambitionen att vara delaktig i defensiven. Man kunde se att han ville mer än han förmådde, tog alltför långa löpningar, kom in i närkamper några tiondelar alltför sent men med viljan att fortfarande vinna dem.

 

Det fanns dock något annat i Labinot, något som gjorde att han var alltför ärlig och frispråkig vilket inte gynnande hans karriär. Ibland fick jag intryck av att han i intervjuer sa saker som andra, de i hans lokala hov, tyckte han borde säga. Och så blev det fel, och när han skulle korrigera det blev det fler fel och på fel på fel och tillslut ledde det till petningar, frustration och så slutligen en transfer till en turkisk klubb där karriären avstannade och sedan dog. Ungefär samtidigt som han egentligen borde haft en ledande roll på det svenska landslagsmittfältet. Hans bollbehandling och var överlägsen Kim Källstroms, hans passningsfot hade kunnat överglänsa det svenska mittfältsankaret under den tiden men Labinot Harbuzi förblir istället ”mysteriet Labinot”. Han som dribblade av alla, inklusive sig själv.

 

Att sörja Labinot, avliden i en förmodad hjärtattack vid 32 års ålder i Malmö, är att även sörja alla de som väckt drömmar och förväntningar i oss som älskar fotbollskonst över allt annat artisteri och underhållning. Att skönja konturerna av ett mästerverk men aldrig få se det slutfört och färdigt. Likt ett vackert anfall avslutat med ”stolpe ut”. Men vi glömmer aldrig, trots att det inte blev mål. Tack Labinot!


About this entry