Kärleksfull hyllning till kultspelare

Kanske för att det är ett lagspel och som sådant ganska omöjligt. Kanske för att en idrottare som endast är aktivt deltagande i högst en eller två minuter per match och misslyckas mindre uppenbart att behandla bollen än alla oss andra genast förvandlas till miljardärer – globalt och oreserverat älskad. Kanske är det därför som vi beundrar fotbollsspelare så vansinnigt djupt, både stjärnorna och de andra, de mer kuriösa kultspelare som ”Udda lirare i fotbollens värld” (Polaris) skildrar.

 

Det är en gammal älskad genre. Petter Karlsson skrev väldigt roligt och underhållande om engelska fotbollsspelare i förskingringen. Problemet var att han, liksom till exempel Janne Adeen enbart hade engelska och skandinaviska källor och fläskade på med alla skrönor och omöjliga historier de kunde hitta. Dessa stjärnor som även var människor mest högst vardagliga svagheter framstod därför som naiva narrar, idioter och lustiga ”loosers”. Det blev en slags lyteskomik, om än kärleksfullt i Petters fall. Jag har alltid haft svårt att respektera just de titlarna för att de inte respektera människorna – hur sanslöst underhållande än Petter Karlssons skrönor upplevdes.

 

Det var därför jag med viss skepsis öppnade ”Udda lirare” av Lars Nylin och Ronald Åman. Trots att jag gillat Nylin ända sedan han skrev om engelsk rockmusik i Schlager och Åman ända sedan jag i Sportspegeln såg honom göra en Beckenbauer chipp (det som även den nästan  jämnårige Kurt Axelsson gjorde med närmast samma delikata lätthet och sublima arrogans). I mina ögon är Ronald fortfarande deras jämlike.

 

Lars/Ronald visar sig vara de ärliga och ändå så romantiska fotbollsböckernas radarduo, av samma klass och ungefärlig årgång som Ralf och Roland. Nylin formulerar sig väl och har gjort ytterst noggrant research, Åman skriver med insikt och all den självupplevda svärta och beundran som bara en före detta stjärna kan ge röst åt. Här finns rikligt med kärlek till både människorna, och fotbollen. Dessutom tror jag deras underlag är betydligt rikare och mer mångfacetterat än sedvanliga engelska tidningskällorna, även om Guardian bör nämnas med beundran i detta sammanhang. Speciellt verkar de två fascineras av fotbollsmänniskor med mod, politisk övertygelse och konstnärliga ambitioner.

 

Jag testar några liv och karriär jag kan ganska väl, Johan Cruyff, Martin Bengtsson, Eric Cantona, Paolo Sollier, Preben Elkjear plus Pelle Blohm och lär mig nya saker, speciellt om Cruyff. Det gör mig glad att de inte drar alla sanna skrönor om Elkjear utan även beskriver hans udda talang på planen. Där är småsaker som väl borde med till nästa upplaga som det faktum att Elkjear äger världens kanske främsta privata samling av skandinavisk 1900-tals konst och att Morten Olsen var en världsspelare i kontrast till den fetlagt fryntlige men överskattade Liverpoolstjärnan Jan Mølby men annars har jag inget att tillägga – blott njuta av en av de bästa och mest kärleksfulla fotbollsböcker jag läst på svenska.

 

Ps Några nordiska lirare som kanske kan ta plats är Harald Nielsen och Arild Stavrum. Det finns också en hel del väldigt udda isländska lirare!

 

Pss Inte enbart Martin ( som nämns i boken) utan även Pelle har faktiskt spelat i Författarlandslaget och den lille, vitskäggige, mycket älskvärde  Paolo Sollier har gjort ett tiotal inhopp i det italienska, dock inte i de upplagor jag gästspelat i.


About this entry