Bosse vs Zlatan

Det är kanske 1963. Bo Widerberg håller på att spela in debutfilmen ”Barnvagnen” i de alldeles nybyggda höghusen med de ljusa fasaderna vid Lorensborg. Dit de unga, förhoppningsfulla flyttar, de som kan lämna den snart rivna misären i centrum. Från de översta våningarna kan du se över den låga norra ståplatsläktaren och in på planen där 1950-talet i form av Bertil ”Klumpen” Nilsson och Prawitz Öberg (troligtvis) förstrött står och betraktar då den 18-årige lagkamraten fotograferas. Han som var centerback i juniorlaget flyttades upp av Eric Persson och debuterade i en vänskapsmatch mot Flamengo från Rio, då ett av världens bästa lag. Efter 20 sekunder gjorde den lille lintotten med de breda öronen 1-0.

Fast han spelade varannan match borta är ”Bosse – en hyllning” en bok om Hemstaden, och Bosse Larsson. Han som hellre var ”koung” i Malmö än Gud på kontinenten. För Bosse är Malmö: inte så grann och stylad utan smutsig, nedsölad av fotbollskamouflage som svett, gräs och lera. En lågmäld ung man, nån som aldrig förhöjer sig utanför den fotbollsplan han så självklart bara äger – i den stad som jämt och ständigt tvingas bygga skyhöga torn för att överhuvudtaget synas. Men så är Bosse också en ganska motsträvig malmeitisk gud som skyr all uppmärksamhet och hur skulle det kunna vara annorlunda?

När jag var liten berättade pappa att Bosse Larsson vann alla närkamper för att han varken tvekade eller höll igen. Ifall man gick in lika tufft i alla motlägg och på alla 50/50-bollar kom man ut men vinnare. Ja, oddsen kunde vara 25-75 mot Bosse men han vann ändå ofta eftersom motståndaren visste vad som väntade. Att möta Bosse och Malmö gör ont, oavsett förutsättningar.

Tänker på det när jag läser de nyutkomna böckerna om Bosse och Zlatan (”Jag är fotboll”, Albert Bonniers förlag). Om Zlatan som person och fotbollsspelare uttalar sig alla världens nu ledande tränare och fotbollsspelare. Om Bosse, ja några lokala storheter som fortfarande minns och så citat från 50 år gamla lokaltidningar. Det är böcker i extremt stort format med massor av bra bilder. 1.6 kilo Zlatan i alla otaliga färger för de kyssta klubbmärkena har ju varit så många och olika. Bosse (spelade bara för två klubbar – tre i fall du räknar med hans blåvita ”hollywoodklubb” till pensionsförsäkring, Trelleborgs FF) gör sig bäst i svartvitt och vinner fighten både vad gäller vikt (2,7 kg) och värde. I det fotografiska motlägget väger Bosse tyngst. Det är som om många av de tyvärr anonyma fotograferna lyckats fånga Bosses själ i de där svartvita bilderna som alltid verkar vara tagna tidiga vårar eller översena höstar.

Här finns en enda bild på Zlatan och barnen på en fotbollsplan. En. Ingen hemma-hos, ingen fru, absolut inget som är personligt. Zlatan verkar posera på alla bilder, även de med boll och motståndare. Minns det fantastiska fotot när han cyklar in målet på Friends från 40 meter. Fruset ögonblick, total kontroll. Som om han kunde hejda tiden och förbättra bilden av sig själv inför fotografen på samma sätt som näsan på omslagsbilden verkar mycket mindre än den är på alla äldre foton inne i boken.

Den bild av Bosse jag kanske gillar allra bäst är från VM-gruppmatchen mot Holland 1974. Bosse är märkligt nog svensk kapten och tittar med lätt beundrande blick mot den andre spelare som alltid bar nummer 14. Själv bar han alltid det fullkomliga nummret 7, om han fick välja och det fick han väl för det mesta. Det är ingen dramatisk bild men Cruyff var sin tids ständigt kontroversielle och bollberoende Zlatan, han spelade till och med i USA. Och var liksom Bosse kedjerökare.

”Jag är fotboll” ges ut av ett stort förlag i Stockholm skriven av en stockholmare, tillika före detta superkänd sportkrönikör på en kvällstidning. Mats Olsson har inte gjort ett dåligt jobb. Jag tror det blev exakt den boken Zlatan och förlaget velat ha. Mer än Bibel än en vanlig bok där den gammaltestamentliga huvudpersonen är övermänsklig. Själv jämför han sig med Hulken och Stålmannen och det kanske inte behöver påpekas att det är en mycket friserad bild av verkligheten. Kanske exakt så Zlatan upplevd den men den finns många andra som upplevd samma situation men tolkat den annorlunda. För Zlatan finns bara en sanning, hans egen.

”Bosse – en hyllning” ligger på ett litet lokalt förlag, är författad av lagkamraten och vännen Staffan Tapper, MFF-författaren Micke Sjöblom och förläggaren Anders Roos. Textmässigt är det spel mot ett mål men böcker ska ju inte enbart ge njutning och färg utan även förmedla en berättelse och bild av någon slags äkthet och autenticitet. Här tappar Zlatan bollen, Bosse behöver inte ens gå in i motlägget för att vinna det.

Jag vet att statyn av Zlatan är på väg till Malmö även om objektet inte är det utan hävdar med att det bara är Stockholm som gäller, ifall han skulle flytta ”hem” till Sverige. Jag tror Zlatan är lite desorienterad, Sverige är nog inte längre ”hem”, Friends Arena är definitivt inte längre Stockholm. Jag har absolut inget emot en staty av Sveriges mest framgångsrike fotbollsspelare genom tiderna i Malmö men den känns naken och vilsen ifall inte en Bosse i brons platsar vid hans sida. Det är exakt likadant i din bokhylla eller snarare på ett stabilt bord i din absoluta närhet. Zlatan är bättre, han är världen men Bosse är Malmö, Bosse bor här, bland oss och ibland går han omkring på gatorna vid ”Triangelen” som en alldeles vanlig människa.


About this entry