Det finns bara en vinnare med nya handsregeln

I väntan på sommarens utlovade, globala ”tolkningsuppdatering” av handsregeln har troligtvis CL-domarna fått order om att bruka den. Med stackas CL-spelare som offer. Egentligen är alla offer utom målvakterna som nu ges möjlighet att skapa moraliskt rättvisa genom räddningar. På samma sätt som engelska amatörklubben Corinthian FC vägrade slå straffar för 100 år sedan eftersom det var moraliskt fel. De missade medvetet eller, om motståndarna fick en så flyttade sig målvakten.

Den nya tolkingen? Går så där, tycker jag. Straffen som avgjorde PSG-Man United var kanske inte helt fel men ytterst diskutabel. Samma tolkning fast än hårdare var den som gav Man City straffen borta mot Spurs i tisdags. Ingen säger ingen Man City-spelare reagerade på Danny Rose ”hands” men VAR–rummet gjorde det och som konsekvens – Bojan i Viasat-studion tyckte det var helt rätt att blåsa, utan invändningar.

Jag har invändningar. I första hand inte mot den överdrivet nitiska tolkningen för försvararen här halkar in i situationen och hans hand/arm söker definitivt inte bollen. Min skepsis bygger på just det faktum att ingen spelare reagerade och krävde straff – genom den lustiga levande charad som innebär att man sträcker armen rakt upp mot himlen och viftar som ett överambitiöst skolbarn i första klass.

Om ingen av spelarna tycker det var straff – ska det då vara straff? Är det inte deras spel? Är det inte deras magkänsla för vad som är fel och rätt i fotbollen som ska vara avgörande för reglernas utformning och tolkning?

Vad FIFA:s överstedomare nu riskerar är att skapa en regeltolkning som ingen av aktörerna, varken domarna, spelarna, åskådarna eller de i VAR-rummet kommer gilla. Som känns fel och främmande vilket kommer få emotionella effekter i vår relation till fotbollen. De enda som inte behöver vara överdrivet kritiska är just målvakterna eftersom vi är de enda som kan ställa allting till rätt igen. Så det kommer säkert påverka vår relation till publiken på ett mycket positivt sätt, ifall vi räddar ”omoraliska straffar”.

Kün Aguero håller nog inte med. Hugo Lloris läste enkelt hans dåliga straff. Argentinaren visade tydligt var han tänkte slå straffen och trodde säkert Lloris skulle dra slutsatsen att det var alltför simpelt och välja andra hörnet men det gjorde inte världsmästaren. Få saker är större än att rädda rättvisans: Moralmålvakter!


About this entry