HIF tillbaka till Superettan?

Det borde finnas alldeles för mycket kvalité i HIF för att behöva lida så här, som i lördags. Två poäng på två matcher mot de lag som verkar predestinerade att återvända till Superettan inger ångest. Även utan Granen och Farnerud borde HIF varit överlägsna Falkenberg. Men man gjorde en ännu sämre match än borta mot AFC förra helgen. Där fanns ingen energi, ingen vilja. Jo, spelarna försökte men de tog aldrig de där extra löpningarna, de räknade hela tiden med att en lagkamrat skulle göra det extra, inte de själva.

Att inte förmå spelarna att tända till i en match som kan få stora konsekvenser för nedflyttningsstriden är nästan ofattbart. Eller är självbilden fel, ser HIF och Per Ola Ljung sig fortfarande som ett mittenlag? Bara med lite mer otur än de andra?

För närvarande är man inte ens nära. Kvalitetsmässigt är man bland de tre sämsta lagen och det beror inte enbart på skador.

Adam Eriksson var åter upphov till motståndarnas mål. Efter typ åtta matcher, sist av alla på Olympia, upptäckte tränare Ljung att högerback Randrup inte höll allsvensk klass. Att han inte förstått att Adam Eriksson är än sämre på att försvara än Randrup är en gåta.

Kalle Joelsson har tyvärr inte klarat uppgiften.

Spelare som Johan Persson och Wandersson ser bra ut på pappret men de två håller inte längre allsvensk klass. Det är lite sorgligt att se de forna stjärnorna förnedrade så här.

Jag tycker hela upplägget, HIF:s taktik, är felaktig. I grunden. Per Ola ljung har inte spelare till 4-4-2 , det är en fullständigt galen taktik i förhållande till spelarnas förmåga och klubbens ambitioner.

Så det största problemet för HIF för närvarande är inte skador på nyckelspelare utan att tränarens kontrakt inte löper ut den siste maj.


About this entry