”Show me the money” – Olof Lundh och mångfalden

Kanske har det med längden att göra för Olof Lundh verkar kunna sitta på hur många stolar som helst, samtidigt. Utan att någon av alla hans kompisar i svensk sportmedia verkar ifrågasätta det. Olof Lundh är inte enfaldig, han är tvärtom symbolen för mångfalden, i sig själv.

Olof Lundh är en synnerligen duktig, grävande fotbollsjournalist som även skrivit lite lagom kritiska krönikor om de spelbolag som indirekt både förstör tusentals av hans läsares liv och fixar matcher så att sporten dör. Läsarnas och spelarnas pengar avlönar indirekt Olof för spelbolagen är de stora annonsörerna i de fora Olof jobbar. Så ja – indirekt cashar Olof in på förstörda liv, krossade familjer och självmord. Jag kritiserar inte Olofs val, blott konstaterar att det är en svår sits – den att vara lite lagom kritisk mot de som betalar ens lön. Det finns många gamla idrottsstjärnor som bara tagit pengarna, som Henrik Larsson, Brolin, Ljungberg, Zlatan och sedan har vi de andra, Persbrandt, Ekwall med flera som alla försökt övertyga de i speldjävulens klor att deras spelbolag var räddningen…

Olof Lundh skriver lite lagom kritiska krönikor om damfotbollslandslaget och dess förbundskapten samtidigt som han är anställd av det totalt och ganska förfärande okritiska TV4/CMore. I TV hyllar han i inställsamma intervjuer , i krönikorna sågar han lite försiktigt samma företeelser eller personer. Det är lite som hans kroppspråk framför kameran, närmast dubbelvikt.

Han skriver i samma tradition som de klassiska men fotbollsokunniga svenska tidningsorakeln: de garderar sig genom att alltid vara både lite kritiska och lite hyllande – så de efteråt kan skriva att de hade rätt.

De som gillar honom påstår att ”det finns bara en Olof Lundh”, jag vill påstå att det finns minst två, tre stycken.

Nu senast gällde det Peter Gerhardssons bänkning av startelvan mot USA – den i TV4/CMore så hyllade skitmatchen. I den bästa av världar hade Peter bänkat startelvan mot löjligt fotbollsefterblivna Thailand och sedan chockat USA och vunnit matchen. Eller åtminstone chockat dem och kommande motståndare. Olof skriver i en klonad krönika från Frankrike att a. han borde få samma gratismat som sponsorerna (vilket i sig är en intressant precisering av hans relation till arrangörerna) b. han inte förstår Peters coachning. Peter lär inte förklara det för honom så jag försöker.

Peter är Pias antites. Han vet att han har ett mediokert, långsamt landslag med några snabba omställningsspelare med bristande teknik – alltså är det så Sverige ska vinna viktiga, jämna matcher. Liksom i OS blir det grisfotboll och liksom i all damfotboll är det plats för stora överraskningar eftersom allt är så fruktansvärt förutsägbart. Men Peter är en gamblar, han vet det är enda chansen. Åttondel eller kvarten är skit samma – ska man komma längre måste Sverige chansa och då ska man inte spela ut korten i en meningslös placeringsdeal med USA. Om det räcker till mot Kanada har jag ingen aning men det förändrar oddsen, det blir en ny hand.

PS Jag hoppas att spelbolagsmetaforerna hjälper dig förstå det hela lite bättre Olof. Ser fram emot nya hovsamma intervjuer och lätt kritiska krönikor.


About this entry