Tursam trea

Med riktiga forwards hade IFK Norrköping avgjort matchen i slutet av första (och haft en straff i inledningen). När man inte har dedikerade målgörare blir det Filip Dagerståhl som avgör med en snedträff vilken sakta, sakta rullar stolpe in medan Hammarbymålvakten Johan Wiland står och tittar.

Jag tror Wiland var skymd och jag tror att han för en tiondels sekund tänker att den bollen går nog utanför. Hade Wilands kropp varit tio år yngre och betydligt smidigare hade IFK inte gjort mål, där heller.

Nu var Hammarby värda en poäng. Stolpen stod i vägen när Binaku missade markeringen och förlorade en luftduell man inte får agera så passivt i. Simon Skrabb gjorde en finsk hockeyback och täckte öppet mål. Dessutom gjorde Isak Pettersson en eller två kvalificerade räddningar.

Bäst i Norrköping var Alexander Fransson medan Muamar Tankovic ville lite väl mycket men ändå visade att klass. Ungefär som Seab Haksabanovic – klass men också ojämn. Hans mål var frukten av ännu ett misstag av Wiland och att Dennis Widgren hade ett smärtsamt hamstringfäste.

Wiland brukar alltid stå alltför nära stolpen för han är så mycket bättre att slänga sig åt höger. Nu tog han ett steg åt höger och släppte in avslutet vid närmsta stolpen: han ”gör-en-Wiland”.

Det som egentligen avgjorde matchen var Hammarbys inställning till muskelskador. De har alldeles för många sådana, mest i allsvenskan och när man inte byter ut en haltande Widgren så får man skylla sig själva.


About this entry