Årets elva innehåller enbart spelare från de fem första klubbarna. Det är klasskillnad mellon topp och resten vilket även avspeglar sig individuellt. Finns förmodligen större oslipade talanger i Superettan och under än i seriens nedre del. De bästa klubbarnas bänkar är proppfulla av spelare som dominerat i alla lagen under Häcken. Tror jag. Saknas någon så kommentera mer än gärna. Varför Granen inte platsar är för att han i den mindre bra miljön som HIF:s defensiv utgjort den här säsongen så exponerades hans åldersmässiga svagheter på ett helt annat sätt än i landslaget.
På den här bänken sitter Johan Dahlin, ”Granen”, Jon Inge Berget, Max Svensson, Muhamed Buya Turay och Robin Söder.
3-5-2:
Isak Pettersson IFK Norrköping – i särklass (övrig målvaktsranking kommer senare).
Oscar Lewicki MFF – har förbättrat sitt passnings- och närkamps-spel under Rösler. Ovanliga egenskaper. Landslagsmässig.
Rasmus Bengtsson MFF – Grundbulten.
Marcus Danielson DIF – den som mest bidrog till guldet.
Alexander Kačaniklić Hammarby – klok, snabb och framförallt kusligt effektiv avslutare.
Sebastian Larsson AIK – en Rosenberg på mittfältet. Bar AIK längre än vad som borde varit möjligt men när de mötte elva likadana i Celtic krossades Gnaget.
Alexander Fransson IFK Norrköping – anonym men gör allting rätt, hela tiden.
Anders Christiansen MFF – när MFF emellanåt inte chansar med att spela honom halvskadad är han seriens klart bäste tvåvägsspelare.
Sead Hakšabanović IFK Norrköping – att han inte fick starta regelbundet förrän I augusti är en av två orsaker till att IFK inte var med I guldstriden.
Muamer Tanković Hammarby – växt både som spelare och människa under Billborn. (gör liten glad pudel här).
Jordan Larsson IFK Norrköping – Skäl 2. IFK sålde både Europa och allsvenskan, på sommarrea. I en serie skrämmande tom på bra boxspelare var Jordan en gigant – när han fick spela.
Tränare Stefan Billborn Hammarby – gjort ett gäng lirare till lag. Utomordentlig taktiker och Magyar var en guldvärvning, alltför sent.
Lämna ett svar