Den motvillige mästaren

Ulf Andersson är en av 1900-talets mest spännande svenska tävlingsmänniskor. Nu har han äntligen blivit bok, ja kanske inte så mycket Ulf utan snarare hans långa schackkarriär. Den startade sent, han hade redan fyllt 13 år. Innan dess var han bara en ganska skygg liten grabb i Arboga. Men han blev inte verkstadsmekaniker, han blev en av världens mest begåvade och beundrade schackspelare och erhöll statlig konstnärersättning redan när han var 25 år gammal. Det har inneburit att han kunnat koncentrera sig uteslutande på schack.

Som bäst var han rankad fyra i världen, för 36 år sedan. Han ansågs vara världens bäste i spel utan damer, en mästare på slutspel och något så ovanligt som en ”non-aggressive” schackspelare, en defensivspelare vars taktik, grovt förenklat, gick ut på att byta pjäser och vänta in motståndarnas misstag. Som nästan alltid accepterade en remi eftersom motsatsen innebar att förlora och förlora var och är för Ulf (som kollegan Lars Karlsson uttrycker det) som att Ulf dör. Så illa är det.

”Schackets mästare – i huvudet på Ulf Andersson” av Thomas Engqvist och Robert Okpu är ett ambitiöst bokprojekt från Sportförlaget som består av två delar. En med 22+1 kommenterade partier som inte är de mest emblematiska utan av någon anledning de som INTE kännetecknar Ulfs spelstil. Dels en biografisk del som blir komplicerad för de flesta citaten av Ulf är enradingar och verkar hämtade från tidskrifter och tidningar. Vill man veta mer om den fascinerande, mystiske, skygge och tystlåtne ”shackgalningen” bör man läsa Axel Smiths bok om utbrända elitidrottare (”På andra sidan väggen”, Parum förlag 2018).

Men då och då antyds lite om den märklige spelaren som aldrig satsade på att bli världsmästare, som var skygg, drog sig undan och flydde offentligheten. En motsträvig mästare och en människa som än idag inte har en egen wifi-uppkoppling hemma utan går från föräldrahemmet han ärvt till macken ett par kvarter därifrån för att koppla upp sig till omvärlden och stoppa i sig en bit mat.

En så komplex människa borde kunna bli en fantastisk bok. Tyvärr är det inte Thomas Engqvist och Robert Okpus ambition, eller så har de lyckats för Ulf Andersson framstår som ungefär lika mystisk på sid 1 som på sistasidan. Kanske är en förklaring att förlaget velat framställa Ulf som en stor men förbisedd svensk sportstjärna, vid sidan om Salming, Lidström och Stenmark, när Ulf endast är stjärna, oavsett om schack är kultur eller sport. Boken är i samma format som förlagets andra presentböcker där bilder betyder nästan allt. Problemet med ”Schackets mästare – I huvudet på Ulf Andersson” är att den är full av stora, fullkomligt meningslösa porträttbilder. Jag hade velat se en bok med de få, fyra, fem verkligt bra bilderna. Jag hade önskat att författarna kunnat tränga igenom skalet och verkligen berätta om vad som finns i huvudet, förutom det ”dövstumma” schack. Jag hade velat ha svar på de spännande frågorna. Vad jag fått är en ordinär schackbok plus en rad personliga minnen av mästerskap och matcher. På ganska frustrerande prosa eftersom författarna inte kan hantera kommateringen.

Samtidigt kan jag inte säga att jag är helt besviken för det är trots allt en bok om Ulf Andersson – en av de senaste halvseklets mest mystiska och mytomspunna svenskar.


About this entry