Norrköpings ansikte allt mer anonymt

Världsrymdens svarta hål igenkänns av att stjärnor försvinner där. I Norrköping är hålen vita och det är ganska mediokra A-lagsspelare som inte syns där men i alla fall. Tecknen är illavarslande. Stora långdragna men närmast osynliga processer kan ofta upptäckas i detaljerna. Ingen kedja är starkare än sin svagaste forward. I fem, sex säsonger har IFK Norrköping tillhört landets bästa herrfotbollsklubbar – nu är den länken borta, klickar du på IFK 2020 är det stor risk att du får scrolla långt ned i tabellen innan du finner något tecken på dess existens.

En klubb bygger på fem fingrar: spelare, ledare, organisation, publik och prestation. De alla ser upp till är spelarna och därför har alltid foton och lagbilder varit fundamentala för kittet i en klubb.

När jag går igenom truppen i juni 2020 på IFK:s hemsida ser det likadant ut som för ett halvår sedan: ”bild kommer snart” står det på några. På andra har man inte ens lyckas skriva det – där är bara tomt och antyder det att de aldrig kommer få visa ansiktet, på hemsidan. Den vita fyrkanterna gör att bilden av klubben bleknar. Flera spelare, och ledare saknar ett ansikte trots att de varit i klubben i ett par säsonger. Varför sköts inte en sådan självklar sak? Var är stoltheten, var är kontinuiteten?

En förklaring är att organisationen rämnar, ”to remble” för att citera ordförande Hunt. Turerna i början av året var mycket illavarslande. Samma brist på kontinuitet visade sig senare på planen i cupen. Lagets nya spelare klarade inte av att prestera, ens mot riktigt dåligt motstånd.

IFK Norrköping förfogar fortfarande över några av allsvenskans bästa spelare. Den bästa målvakten, två av de bästa innermittfältarna, en på alla sätt föredömlig tia och så ett av de stora löftena i svensk fotboll. Men Sead Haksabanovic lär inte stanna längre än månaden ut.

Grunden för framgångarna har varit försvaret. För varje år har det blivit lite sämre. De nya, yngre spelarna har inte kunnat ta över rollen fullständigt. Nu verkar problemen överhängande.

En av de få positiva sakerna under våren har varit ”smithspridningen”. Ian var alldeles för rädd och desorienterad för att vara försvarare på elitnivå. Eric är motsatsen. Men har han också andra talanger? Han fick ofta hoppa in och ta en plats på kanten vid förra sejouren – blir han startande mittback nu? Och de här två förlorade åren – hur negativt har det påverkat hans utveckling? Eric kan bli bra, kan bli det som Rasmus var tänkt som men aldrig klarat av, fast räkna inte med att Eric ska lyfta försvaret direkt. Inför säsongen ser uteförsvaret riktigt, riktigt svagt ut.

Det samma gäller den offensiva delen, ”kedjan”, boxspelet. Totte Nyman kommer springa mycket och skapar ytor – fast åt vem?

Carl Björk visade i cupen inget som stärker hans kandidatur som startspelare. Mer än en stor kropp. Maic Sema köptes som målskytt och ersättare för Jordan och han är varken eller. Cupspelet antydde att Jonathan Levi skulle ha en mycket offensiv roll men han är fortfarande bara en alltför bolltrygg offensiv spelare utan några som helst tecken på att vara målskytt och den boxspelare IFK skriker efter. Han är den senaste i raden av före detta stora talanger som IFK köper, hoppas utveckla och sälja vidare. Den egna talangproduktionen har varit ytterst begränsad på senare år.

Ett annat problem är att av truppens 22 spelare är nio i princip helt utan allsvensk erfarenhet. Den här allsvenskan kommer kräva en bred trupp ifall man vill vara med där framme. Det talar inte heller för IFK.

Mittfält och målvakt håller fortfarande en klass som kunnat vinna serien men försvar och målgörandet är av en kvalité som motsvarar en plats strax ovanför nedflyttning. Så ifall Sead försvinner är sjua, åtta ett bra resultat. Med Sead femma, sexa men räkna inte med medaljer längre. Den tiden verkar vara förbi.