Sportdokumentären som blev till tårstinn radiodramatik

Radiosporten har ägnat Coronakarantänen till att göra dokumentärer. Ambitiöst, förtjänstfullt och ibland riktigt bra. Ett program är både väldigt bra och rent ut sagt märkligt. Redan den illustrerande bilden till ”Dödsmisshandeln inför allsvenska premiären” avslöjar vinkel – den är mindre dokumentär och mer radiodramatik med fullödig sorg och starka känslor, från ord ett. Djurgårdens kvinnliga SLO, bredvid Mats Jonsson, gråter sig igenom varje minne, oavsett dess betydelse. Frågan om varför och hur det kunde hända att en ökänd supporterprofil som HIF:s ledning länge gullat med kunde misshandla en 42-årig pappa så denne dog berörs aldrig i programmet. Jag förstår delvis Andreas Matz och Martin Marhlo val av vinkel men jag förstår samtidigt inte hur man kan rättfärdiga det journalistiskt?

Genom att utlämna alla orsaker till dödsmisshandeln är det som om det inträffade var och är ett ointressant normaltillstånd. Eller att ”Myggans död” ändå har lett fram till något gott och fint. Men så är det ju inte. Och det vet självklart de båda radiosportjournalisterna.
 
Det aktuella sambandet, det som upprepas idag, är inte dödsmisshandel utan hat och konfrontationer mellan supportrar med politikernas, klubbarnas och elitfotbollens goda minne. Och mord/dråp nummer två, eller tre snarare, kommer om ingen förändring sker. Men det är kanske alltför känsligt att gräva i?

Varför Helsingborg slängde ut sina trogna fans från Stattenakurvan och sålde hela kortsidan till Djurgården var ren och skär girighet. Klubben hade stora ekonomiska problem. Snabba cash, utan att tänka på konsekvenserna med 5000 stockholmare, varav huvuddelen sprit- och drogpåverkade, mot en av allsvenskans mest fruktade och våldsbenägna supportergrupper.

Det gick inte så bra. Det har heller inte blivit något mer positiv atmosfär eller mindre våld eller dödsmisshandeln.

Djurgården har varit inblandade i många ”skandalmatcher” med bråk, misshandel e t c. Det har snarare blivit fler, inte färre publikincidenter och bråk i allsvenskan.

Helsingborgs IF:s officiella supportrar, som vägrade samarbeta med polisen redan före den allsvenska premiären 2014 drev med hot och trakasserier bort klubbdirektören senare samma säsong. Klubben förlorade mångmiljonbelopp på grund av händelserna före, och efter, matchen. Till slut hade man inte ens pengar till ett lag utan åkte ur allsvenskan. Varvid de fina killarna i HIF:s officiella supporterklubb stormade planen och försökte misshandla tränaren och tränarens son. Men om det berättar Radiosportens dokumentär förstås ingenting.

När klubbens amerikanska nyförvärv i ett humoristiskt försök att se positivt på den resultatmässigt katastrofala allsvenska premiären 2020 skrev ”Heja Västkusten” fick han motta dödshot och trakasserier. Klubben hade glömt tala om för den före detta IFK Göteborgs-spelaren att a. Helsingborg inte är en del av begreppet ”Västkusten” och att b. HIF:s supportrar hatar Göteborg mer än något annat, ja efter Malmö FF förstås.

Incidenten visar att varken klubben, eller HIF-supportrarna som grupp, har lärt sig något av ”Dödsmisshandeln”. Och hur ska de kunna det när till och med fotbollsjournalisterna förtränger orsakerna.