Ett av svensk fotbolls stora dilemma

Svenskar är fega. Och konflikträdda. Att vi bangar världskrig är en sak men att vi är så rädda för tuffa, ärliga tag att vi föredrar de falska – det är kanske en konsekvens av att Sverige inte varit i krig sedan vi invaderade Norge och slaktade ”motståndsguttar” en masse för 205 år sedan.

Sålunda får Sebastian Larsson i AIK två gånger förhindra omställningar genom att dra i axlar och sedan brotta ned MFF-are – utan minsta varning. Debutanten (Kati?) fick dela ut två efterslängar på Dahlin respektive Erik Larsson utan varning. Per Karlsson fick försöka brotta ned IKT trettio gånger utan varning innan Gud slutligen tröttnade på ställföreträdande domare Mohammeds svek, själv grep in och helt enkelt ”moralsanerade” bort AIK:s mittback till en vad tycktes evig, linkande Via Dolorosa längs mittlinjen.

Men då Lasse Nielsen gör en alldeles perfekt glidtackling bestraffas han med gult kort. För farligt spel. Al-Hakim ser det inte riktigt men får hjälp av assisterande som även han fördrar fusk och fasthållningar före ärliga, öppna glidtacklingar. I sammanhanget ska även Henok Goitom, solnaklubbens samvete och dplays stora moralmästare nämnas – han som kommer sent och istället för att erkänna sig glidtacklad och berövad bollen skriker ut sina fantomsmärtor över den öde Nationalarenan Friends.

Vill inte förneka att en MFF:are säkert gjort samma sak men Goitom kommer med så mycket moraliserande bagage från dplays sändningar. Det känns olyckligt men extremt svenskt att ena dagen fördöma filmningar och nästa dag själv filma och orsaka en broder den olycka ett falskt gult kort innebär.

Blott Sverige svensk moral har!