HIF och självskadebeteende

En olycka kommer sällan ensam, heter det. Även utanför den allsvenska i herrfotboll som omgärdas av öde läktare. Egentligen är det inte tu tal om otur utan om att människor eller lag som far illa är mer utsatta och sårbara än andra. Dessutom har de ofta en fallenhet för enkla förklaringsmodeller som inte involverar de själva. Detta rättfärdigas av att de går in i en totalt mållös offerroll – allting är emot dem och därför är det logiskt att de lider. Och cementerar sin position på botten – i ett allsvenskt mörker omgivet av föremål som folk slängt bort och inte saknar.

Helsingborgs IF har gjort så oerhört många felaktiga val de senaste fem, sex åren att det nästan kan verka som om de medvetet velat förstöra sin roll som svensk fotbolls sjätte mest framgångsrika herrklubb genom tiderna. Så är det naturligtvis inte men i ljuset av att väldigt många betydligt mindre klubbar är mer framgångsrika borde kanske HIF se över de mer långsiktiga perspektiven och självbilden? De som fattat besluten – varför sökte de den makten och hur förvaltade de den? Borde inte klubben fundera på vad den representerar år 2020 och utifrån det välja väg, ambitionsnivå och självbild? Eller måste HIF vara ”en evig mjölkkosssa”, dömd till helsingborgsk hybris?

Jag är trots allt optimistisk inför matchen mot de långt mer framgångsrika lilleputtarna från Mjällby. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på en alldeles speciell situation i förra matchen mot Häcken.

Erik Friberg tar en frispark knappt 20 meter från målet. HIF ställer upp en mur med de kortaste spelarna – oklart varför eftersom alla murar brukar vara med de spelare som når högst och gör muren högre, inte lägre. Risken för att Friberg ska chippa in en höjdboll var minimal, han vill alltid skruva bollen över muren in i närmaste kryss. En lös höjdboll in i boxen är dessutom ett enkelt byte för försvarare och målvakt.

Den unge domaren har till råga på allt placerat muren tio, och inte nio, meter från bollen. Det kan tyckas vara en av de där ”inte ensamkommande olyckorna” men handlar snarare om att ingen HIF-are i muren har modet, eller karaktären, nog att göra domaren uppmärksam på misstaget.

När sedan bollen slås står alla i muren kvar – de försöker inte ens hoppa. Bollen snuddar nästan kalufsen på en spelare och tar med kraft i ribban, nära krysset. Anders Lindegaard står som fastfrusen i långa hörnet – som om han aldrig sett Erik Friberg slå frisparkar förut.

Det kan verka som om HIF har marginalerna med sig i det här fallet men i själva verkat är det tvärtom – man försätter sig själv i den här situationen genom en rad simpla misstag – och då har jag inte ens nämnt Ceeseys onödiga frispark. Egentligen är det faktiskt en väldigt dålig frispark av Friberg – med de förutsättningarna. Och Häcken gjorde en riktigt usel match utifrån förhoppningen på klubben som ett topplag. De var inte värda alla poängen men möter man HIF numera verkar motståndarna ha tur. Låt oss hoppas att HIF lyckas minimera självskadebeteendet mot Mjällby.