Två gamla malmömålvakter på G

De ansågs vara landets mest lovande i sin ålder. De hade en av Sveriges allra bästa målvaktstränare och framtiden var väldigt ljus. Exiltillvaron i Trelleborg tedde sig så ljus att det bländande. Under ett par säsonger har de malmöitiska målvaktstalangerna nu famlat sig fram i elitmörkret. Coronaallsvenskan kan bli deras räddning.

Viktor Norings elitkarriär gjorde comeback i cupkvarten för några veckor sedan. Den varade 24 minuter. Viktor kom han fel i en utrusning och drog på sig en målchansutvisning. Sett till talang borde han rankas högre än den kroniskt ojämne Johan Brattberg men det gör den f d A-landslagsmålvakten inte. Han är fast på bänken i seriens sämsta lag. Som ”quick fix” när Tim Erlandsson långtidsskadades. Men säg så här – Johan Brattbergs rädsla, och lagets låga försvar, gör att ordinarie utpost inte kommer dra på sig frilägesutvisningar men väl se väldigt medioker och tafatt ut emellanåt. Med två målvakter som har fläckat självförtroende kan det vara skäl till att regelbundet skifta. Ge dem båda förtroende, oavsett insats och de växer. Efter Brattberg båda två mindre lyckande matcher är det dags att bryta mönstret – ge Noring chansen mot AIK!

Att Viktors karriär kom av sig berodde delvis på hans attityd. Det fanns mer att jobba på, framförallt mentalt, men det var ingen träning Viktor verkade reflektera över. Jag skriver ”verkade” för jag har inte träffat honom på många år nu men det slog mig då att just den mentala träningen hade unge Viktor noll förståelse för. Han inte enbart marginaliserade den, han var hånfull på ett ganska naivt sätt. Han tyckte muskler och självförtroende var viktigare än närvaro och smidighet så då självförtroendet dippade satt han plötsligt där på bänken med en stark, stabil kropp som inte riktigt motsvarade de aktuella behoven. 29 är dock ingen ålder, jag tror fortfarande att Viktor kan bli en stabil målvakt av mycket hög allsvensk klass. De fysiska förutsättningarna finns där utan tvekan. Kanske är det bara en fråga om en målvaktstränare med öppet sinne och bättre pedagogik?

Jag gladde mig att få se MFF-aren Marko Johansson göra en bra match på Olympia. Det finska förstavalet har darrat emellanåt. Carljohan Eriksson verkar inte van vid ett försvar som alltid positionerar sig som om det var bandyhörna. Han är säkert vig och jättebra på avslutsträningarna men verkar ha problem med trafiken framför sig. Kanske beroende på att han aldrig spelat i bottenlag, oavsett serie? Det betyder i gengäld att Markos fantastiska reflexer ökar i värde medan nr 13 får lär sig något nytt. Marcos reflexräddning på Timosis avslut var av mycket hög klass. Vi var många som trodde att det var hans nivå, inte rollen som reserv i ett allsvenskt bottenlag. Ett tag såg det ut som om Janne Ericssons andre lovande adept efter Isaksson skulle gå samma tragiska öde till mötes som Viktor Noring.

Jag har aldrig sett nr 30 träna, än mindre snackat med honom men om jag bara skulle ändra en enda sak i Markos agerande så skulle det vara det faktum att han ser mycket mindre och kortare ut än vad han är. Det kan låta märkligt men det handlar om vilken roll han vågar ta och bära. Jo, han är fortfarande ung men hans gedigna erfarenhet borde få honom att ”växa”. Det gör den inte, snarare tvärtom. Han har sjunkit ihop enda sedan han lämnade TFF för Gais. Här tror jag hans problem ligger. Det går att lösa.

Ps ”Nummer 1” i Mjällby är den 18-årige, extremt store, hjälmbärande talangen Noel Tornqvist.


About this entry