Lögnen om AIK

Kejsaren är naken men ingen vågar säga det. Jag ville egentligen inte skriva den här texten men eftersom ingen annan gör det så…

AIK den senaste veckan är varken den ”revolution” Robert Laul berömde efter segern mot Hammarby eller en klubb som ”kommer få svårt att utmana om guldet”, som Laul sa efter AIK blivit utspelat av jumbon HIF.

Jag nämner ändå Laul som positivt exempel på många gånger patetisk svensk fotbollsjournalistik. De flesta andra är många resor värre.

Värst är även kunnigast. Den sympatiske Alexander Axén lever alltid sig in i tränarperspektivet och fortfarande axlar han rollen av den förstående, medlidande kollegan. I söndags kom han med snirkliga, en minut långa förklaringar som mynnade ut i ledande frågor som Norling gav tre sekunders svar på. Båda nickade förstående. Gång på gång. Det var riktigt, riktigt pinsamt hur överens de var om att allt rörde sig om, grumligt formulerade, mycket tillfälliga offensiva problem. Axéns insats kan användas på journalistutbildningar i avskräckande syfte – ifall det inte som nu gränsar till lyteskomik. Han betonar gång på gång vikten av att vara ärlig som tränare samtidigt som han står och ljuger för de som betalar hans lön, tittarna.

I en lång intervju i Fotbollskanalen samma diagnos – problemet är offensiven, och högst temporära. Där beskrivs också hur bra AIK varit och det gör man genom att som de flesta kollegor bland ihop resultat och prestation. Fotbollskanalen haussar segrarna mot Örebro och Hammarby utan att nämna att ÖSK var klart överlägsna och att Hammarby kollapsade taktiskt. Svartvita Dplay, liksom de överängsliga CMore tidigare, har som enda alibi den lilla obligatoriska frågan:”vad tar de med sig?”.

AIK är det nya Helsingborg. Problemen är i grunden defensiva och inte offensiva. Man kan inte gå ”all in” på tre, fyra tonåringar, speciellt inte som man ställer orimliga krav på dem. Här fallerar i mitt tycke den tränare som jag alltid sett upp till. Jag hyser fortfarande de varmaste känslorna för Rikard Norling man som tränare måste han ta ett stort ansvar för det blivande ”nära-kvallaget” AIK.

1. AIK har de senaste åren värvat många halvbra spelare som inte utvecklats.

2. AIK:s alla bästa spelare är i karriärens utförsbacke. Per Karlsson och Seb Larsson är fortfarande livsviktiga men t ex Adu och framförallt Goitom tvingas bland 17-åringarna axla ett ansvar han inte längre kan.

3. Det går inte att kräva att klent byggda, orutinerade 17-åringar ska spela man-man mot rutinerade rävar. De är ofta bra med boll men en katastrof utan – det är Norlings fel, inte deras. Dessutom pendlar de, likt alla unga spelare, enormt i form. Ändå tvingas de starta.

4. HIF gjorde ingen märkvärdig match men klädde ändå, likt Falkenberg, av AIK. Fysiskt, taktiskt och målchansmässigt. De är, var, seriens två sämsta lag – vart placerar det egentligen AIK? Ifall man som Norling och Axén delvis förklarar den usla matcherna med ”skador” – vad ska man då säga om HIF som ställer upp med fyra ytterbackar och två tonåringar? Det är ju faktiskt så att HIF har alla fyra mittbackarna skadade! Plus att man redan använt tre målvakter!

5. AIK:s unga spelare kan inte försvara man-man. De förlorar de flesta närkamper och de har inget som helst förtroende för sin målvakt. Det är också Norlings ansvar.

6. Per Karlsson – som mot sin vilja tvingades vara kvar på plan trots skada – betyder enormt mycket i fall han är frisk. Jag funderar över om han betyder lika mycket som Anders Christansen gör för Jon Dahl Tomasson i Malmö FF – en annan spelare med en komplicerad skada som vanligtvis tar betydligt längre tid att läka. Är de två tränarna desperata och chansar med nyckelspelare som inte är hundraprocentiga? Vad blir följdverkningarna, resten av säsongen ifall de gjort comeback alltför tidigt? Spelar de på sprutor och smärtstillande?

7. Vill AIK undvika nedflyttning måste man handla mycket och dyrt i fönstret. Justera sin riskfyllda taktik och matcha de unga spelarna försiktigare. Det finns faktiskt inget val.

PS Publicerat före Siriusmatchen.