En kritikers krånglande mage (osså Rydström…)

DN:s fotbollspopulist Johan Croneman spyr ofta, nästan alltid i vindriktningen. I senaste lördagskrönikan avfärdar och förlöjligar han en massa människors dedikerade, högst professionella och övervägande utmärkta jobb med några allmänna klyschor på ett par rader.

Inte ens jag älskar dplay oreserverat. Ingen kan försvara det tekniska strulet som ger hackiga sändningar. Jag är öppet kritisk mot det jag anser är dåligt, fel och falskt. Fundamentet för all text måste vara ärlighet. Så samtidigt krävs att en kritiker har kulor nog att erkänna vad som är bra, och vad som är så pass personligt att eventuella spyor inte är allmängiltiga utan enbart en konsekvens av en krånglande mage och svårigheterna att få ihop tillräckligt många tecken en fredagskväll. Speciellt om krönikan huvudsakligen handlar om ärlighet…

”De sändningar man kan se ostört har varit okey, men inte bra. Alldeles för många oerfarna kommentatorer – och deras satsning på statistik, statistik och ännu mera statistik är mördande trist. Kommentatorerna struntar i stort sett vad som händer på plan, de prioriterar alltid en flod av statistik och siffror som redaktionen plockar fram åt dem.
Allra sämst blir det när statistiken dyker upp i rutan, så vi kan läsa den (tack), men samtidigt får den uppläst för oss av kommentatorn. Mon dieu.”

Förutom tekniken har dplay två problem. Det andra är journalistiken, självständigheten (vill man veta mer så läs om Alexander Axén, till exempel i ”Lögnen om AIK”).

Att dplay gett statistiken en större roll i sändningarna är övervägande positivt. Ibland bidrar det till att nyansera matchanalysen och avslöja totalt okända men spännande fakta. Problemet är inte statistiken i sig eller mängden utan hur den ibland används. Vilket i sin tur avslöjar några kommentatorers bristande erfarenhet och fotbollskunskap. Att med statistikens förödande hjälp till exempel slå fast ett lag är bättre eller sämre utan en viss spelare efter sju, åtta omgångar är inte seriöst. Det är inte seriöst att över huvud taget nämna det. De f d spelare som sitter bredvid vet det och borde lägga in sitt veto – men ju större material ju intressantare blir statistiken.

Jag ”ser” heller inte problemet med att visa statistik som samtidigt omtalas eftersom den som redovisas visuellt alltid är mer mångfaldig än den som muntligt omtalas. Är till exempel Helsingborg sämst i avslut på mål i förhållande till antalet totala avslut får vi som inte enbart lyssnar som relief även motståndarna placering och tal samtidigt med de som är bäst på samma sak. Det bidrar till att ge lite mindre stereotypa sändningar. Eller det faktum att 15 av HIF:s 16 senaste allsvenska mål kommit i andra halvlek… …ser man inte värdet av sådan statistik är man inte intresserad av spelet fotboll utan det är annat som lockar med sändningarna och allsvenskan. Som till exempel att man påstår sig älska en serie lika mycket som ens mamma… …jag tror aldrig Croneman kommer förstå hur han blottade sig i den förbluffande, omedvetet ärliga formuleringen – lika genial som pinsam. På samma sätt som Bosse Hansson aldrig förstod att värdera statistiken utan fläskade på med det han själv alltid tyckte var mer spännande än vad kameran visade: ärligt men verkligen pinsamt.

Efter tio omgångar med dplay och allsvenskan tycker jag mig kunna slå fast följande:

•Yngre, bra kommentatorer
•Kunniga kvinnliga experter
•Ingen gubbröra i studion
•Generellt hög kvalité på experterna
•Massor av spännande statistik
•Möjligheten att se alla matcher i efterhand
•Annorlunda grepp som Jens Fjellströms radioreferat av tränarnas tungor.
•Mycket bakgrundsmaterial. Förutom på hemsidan så älskade jag insta-intervjun med Isak Bergmann Johannesson. Främst tack vare 17-åringen men ”it takes two to tango”.

Framförallt är dplay allsvenskan väldigt mycket bättre än den trötta, gubbiga CMore.

Huvudinnehållet i krönikan är en hyllning av Henrik Rydström, för hans ärlighet och för att de två har samma svenska favoritroman. Det måste då tilläggas (inte enbart för att jag är litteraturvetare) att få allsvenska spelare har varit så falska och gnällt så jävla mycket som Rydström. Han var seriens särklassiga ”pain in the ass” i flera säsonger. Han gjorde det för att kompensera för sina tekniska brister. Han retade domare och motståndare så att han till slut fick fördelar och hans lag vann. Det är samma sak nu – Rydström gör allt för att vinna men det som skiljer honom från de flesta andra tränare är att han är intelligent nog att acceptera att man förlorat. När man väl gjort det. Av exakt samma skäl tror jag inte att han kommer bli en allsvensk långkörare som bara maler på, säsong efter säsong…

Med andra ord delar jag Cronemans beundran för både Rydström och Norling. Jag bara uppskattar de två tränarna av lite andra skäl.