Hatet i huvudstaden

De gulblåa från Bröndby är arga sedan deras ”klubbikon” lämnat dem för FC Köpenhamn.

Media frossar i hatet, exploaterar det. De säljer sina produkter och tjänar feta pengar genom att göda supporteridioterna vilsna känslor. De har ett ansvar här – vilket de förstås förnekar.

FCK blir 32-åringens nionde klubb. Först 6 polska, sedan 92 mål på 163 matcher under fyra säsongen på Vestegn. När han lämnade i vintras sa Kim Wilczek att Bröndby för evigt är i hans hjärta.

Nu till sommaren ville han tillbaka till Danmark och Bröndby fick förfrågan men passade. Så det blev de helvita i Parken istället. Säkert med lite högre lön än vad Bröndby kunde erbjuda.

Nu är polacken en Judas en skitstövel och en hel rad andra, värre, saker.

Det konkreta skälet är att Bröndby antingen inte förstod att uppskatta hans talang eller att de inte hade råd. Vilket ytterst beror på att inte tillräckligt många människor älskar Bröndby och är beredda att satsa pengar på en klubb som ytterst sällan längre vinner något.

Alla fotbollsklubbar drivs ytterst av supportrarna – är de tillräckligt många och utnyttjar sin makt kan Bröndby vinna Champions League, i teorin.

Att FCK i nästa vecka möter Man United i Euroleagues kvartsfinal gör förstås att övergången känns extra bitter för BIF-fans. Men det är deras eget fel. När de nu skriker förolämpningar borde de göra det framför spegeln.

Jag tycker det är genant att supportrarna beter sig så här. Man inte kan bli klubbikon på fyra säsonger bara för man gör många mål. En legendarisk spelare är en som stannar många säsonger, oavsett antal mål. En klubb som tycker fyra säsonger är mycket är inte värd respekt, även om man bara funnits sedan 1964.

Kim Wilczek kan mycket väl ha Bröndby i sitt hjärta, trots att klubbens supportrar inte är värda det.

Samma hat hade exploaterats ifall övergången var tvärtom, från BIF till FCK. Att supportrar kräver trohet är ungefär lika korkat som att tro att en fotbollsklubb är något mer än en fotbollsklubb.