”Lidandet är nödvändigt, litteraturen en utväxt.”

I de allra bästa sporterna spelar fortfarande naturen en viktig, närmast avgörande roll. Du utmanar inte bara dig själv, utmanas inte enbart av andra – cykling är en evig envig med Guds skapelseberättelse. Sä här skriver holländaren Tim Krabbé, i boken ”Cyklisten” från 1978:

”På en cykeltävling 1919 efter första världskriget.
”Också dagen hade varit en natt, träd hade blåst omkull, bönder hade blåst tillbaka till sina bondgårdar, det haglade, och det fanns bombkratrar från kriget, vägkorsningar med gendarmer på flykt där cyklisterna hade fått kliva upp på varandras axlar för att kunna torka av de nersölade vägvisarna”.

Ack om jag hade fått vara cyklist då, ty lidandet förändras på andra sidan mållinjen till ett minne av njutning. Det är naturens gentjänst till tävlingscyklisterna för den hyllning de bringar henne genom att lida. Sammetskuddar, safariparker, solglasögon, människorna har blivit yllemöss. De har fortfarande kroppar som de skulle kunna gå med fem dagar och fyra nätter genom en snööken, utan mat, men de låter sig bli dunkade i ryggen när de gjort en cykelutflykt på en timme. ”Bra gjort.” I stället för att visa sig tacksamma mot regnet genom att bli våta går människorna med paraplyer. Naturen är en gammal dam numera med få tillbedjare som ännu vill använda sig av hennes behag och som hon lidelesefullt belönar.
Därför finns det tävlingscyklister.
Lidandet är nödvändigt, litteraturen en utväxt.”

Ps Tack till Tommy Johansson (fb-gruppen ”Vi som älskar landsvägscykling”) för inspiration.

Ps Illustration från  ”Cycling weekly”: https://www.cyclingweekly.com/news/racing/riders-forced-under-makeshift-rafts-as-hailstorm-batters-criterium-du-dauphine-462932