10 bästa målvakterna i herrallsvenskan (augusti 2020)

En målvakts värde kan aldrig mätas i mål. Ändå är just siffror ofta helt avgörande när fotbollsmålvakter jämförs. Som om de var ensamma i kampen för att förhindra bollen att ta sig över linjen. Läser en ranking på en stor svensk fotbollssajt av målvakter före säsongen och där nämns ofta antalet insläppta mål. Som om en målvakt i ett bottenlag av princip inte kan vara bra? I England använder de en ratio av insläppta i förhållande till avslut på mål vilket ger en lika falsk, statistisk bild: varje säsong bevisas att det är engelska målvakter i bottenlagen som är bäst i EPL, inte alla verkliga världsmålvakter i andra ändan av tabellen.

Den här rankingen ratar siffror och målvaktsstatistik. Den försöker värdera hela målvaktens arbete inklusive vilka signaler han verkar sända. Det vill säga även kroppsspråk, ledaregenskaper e t c. Slutligen vill jag påpeka att de flesta som är på listan har utvecklats på andra sidan 30-årsstrecket. Och att endast två av dem på är unga svenskar.

1. Johan Dahlin MFF – Har utvecklats senaste säsongerna. Blivit tryggare, jämnare och lyckats bevara smidigheten, trots åldern. Ibland tycker jag han borde utnyttja sin storlek och rensa i luften mer men MFF har många duktiga defensiva nickspelare som mittbackar. Problemet är snarare att några startspelare är ganska svaga i luften – det är de som behöver Dahlin! Målvakter behöver bra självförtroende. En del allsvenska målvakter är inte med på den här listan av just den orsaken. Dahlin är största vinnarskallen i serien.

2. Isak Pettersson IFK – Smidigast och med de bästa fötterna. Läser spelet helt fantastiskt och sätter i princip aldrig en fot fel. Hade en liten dipp i början av säsongen. Ganska otacksamt jobb för IFK släpper till ovanligt många högkvalitativa avslut för ett topplag eftersom de spelat med ”falska” ytterbackar. Kan utveckla sin auktoritet utan boll. Att vara bäst är ibland inte nog…

3. PK Bråtveit DIF – ledde den här listan i maj förra säsongen. Blev sen han petad. Fantastiska reflexer och troligtvis bättre fötter än han får möjlighet att visa. Tror DIF släpper in minst mål på fasta av alla lag och i så fall beror det inte på norrmannen utan på ett defensivt byggt lag men många starka närkampsspelare. Så hur bra är han egentligen i luften?

4. Tim Rönning Elfsborg – Tagit stort steg i år. Lite väl stort. Jättelång, smidig, fina benparader men behöver jobba mer med fotisättning på grund av längden – så han alltid kommer rätt till bollen. Verkar ha lite problem med studsande bollar och att gå ut i trafik. Väldigt passiv på frisparken mot Hammarby senast. Mest talangfull i landet trots, eller tack vare en lite virrigt men ofta låg småängslig backlinje.

5. Oscar Jansson ÖSK – blivit mycket jämnare i år och höjt lägstanivån ordentligt. Bland annat för att han inte överarbetar längre och fokuserar på det han ska, inte det han vill. Det reducerar antalet tabbar. Är kanske inte bäst i serien med bollen men känns trygg, numera.

6. Anders Lindegaard HIF – hade inskolningsproblem första månaderna i allsvenskan men på hösten gjorde han några matcher som påminde om storhetstiden i Man United. Ibland märks åldern i erfarenhet, ibland i bristen på explosivitet och han har haft allsvenskans på pappret sämsta förvar framför sig i år. Då är det lätt att man vill alltför mycket vilket egentligen är det ena som skiljer honom från en högre placering. En av HIF:s allra bästa offensiva nickspelare.

7. Peter Abrahamsson Häcken – Inledde överraskande svagt och gjorde flera tabbar vilka några resulterade i mål. Hade det något med nya roller och positioner vid fasta? Spelade sedan upp sig och var ibland helt briljant linjemålvakt. Korsbandsskadad.

8. Aly Keita ÖFK – Likt Jansson har han ensam räddat många poäng i år. Smidig, bra placeringsförmåga vilket får honom att verkar längre än han är. Utmärkt med fötterna och inger stor trygghet i ett oroligt, labilt lag. Ger ett mycket ödmjukt intryck – låter kanske märkligt men han verkar närmast alltför snäll för en elitmålvakt med de i övrigt utmärkta egenskaperna. Hade under alla omständigheter kunnat få en karriär på betydligt högre nivå ifall man inte förlorat åtta, tio säsonger i fel klubbar.

9. Giannis Anestis Göteborg – hade en lång skakig inskolning på cirka 10 matcher förra säsongen. Sedan växte greken. Enastående räckvidd men också lite stel och kantig. Är man så pass lång är det extra viktigt med smidighet och den är inte alltid där. Blåvitt har dessutom varit konsekvente med att bruka stora, otympliga, långsamma mittbackar vilket ibland måste kännas väldigt frustrerande för en målvakt som själv helst stannar på linjen och aldrig någonsin blir liberolik.

10. Stojan Lukic, Varberg – med duktige men väldigt ojämne August Strömberg bestämde sig Jocke Persson att fynda en backup på ”hemmet”. Den på 70-talet födde har en ovärderlig erfarenhet parad med en stor hydda och kropp som fortfarande är extremt mobil. Mer mur än vägg. Kraftigt byggda 40-årngar ska helt enkelt inte vara så här pass smidiga. Eller så låter vi oss bara luras av att han läser spelet och står rätt redan före någon annan tänkt ”avslut”.

Sedan följer en rad målvakter med självklar potential att ta sig upp på listan men inte gjort det av olika skäl. Som till exempel att flera av dem är i klubbar där tränarna inte förstått att ge dem kontinuerligt förtroende. Att vara etta, göra en tabbe och hamna på bänken är konsekvensen av uselt ledarskap, inte en ojämn målvakt. Det är mänskligt att dippa. Ingen målvakt blir bättre för att tränaren försöker skyla en undermålig försvarsorganisation på ett oturligt misstag av en enskild spelare. Ifall tabbarna upprepas handlar det förstås om något annat, oftast mentalt. Man kan också misstänka att i något fall finns sportchefer utan känsla för målvakter.

Gruppen består av Marko Johansson MFF, Davor Blasevic och David Ousted Hammarby och Jakob Haugaard AIK.