Tour de text

Cykelälskaren bör gardera sig ifall inte Tour de Franc trampar igång i morgon lördag. Litteratur är alltid ett säkert tips och en titel jag varmt rekommenderar är den i våras utkomna ”Velocipediana – en bok om cykelnostalgi”

Egentligen handlar den inte om nostalgi. Däremot skapar den starka känslor med otaliga exempel på de tekniska och kulturella avtryck cykeln satte mellan 1870 och 1930. Det var en helt vild tid och de flesta objekten är obskyra, andra fullt logiska, i vårt perspektiv. Samtliga är dock barn av drömmer och fantasier om cykelns gränslösa och omedelbara framtid. Allt ifrån alkohol över leksaker, sadlar, kläder och erotik, plus ett 20-tal andra kapitel.

Sammanlagt över 300 sidor med korta texter och Ralf Turanders stora, ofta frilagda bilder av spännande och häpnadsväckande kuriosa. Göran Dyhléns grafiska designen gör boken än mer oemotståndlig. Ja närmast läcker eftersom vi frossar i cykeln välputsade fornminnen.

Alldeles i början återfinns en kortfattad resumé över cykelns utveckling. Här frågar sig författaren varför det tog så lång tid att fatta att man kan balansera på två hjul. En berättigad fråga. Sumerna hade hjulförsedda vagnar för cirka 4500 år sedan. Springcykeln fyller 200 år och höghjulingen bara drygt 150.

Den enkla förklaringen, tror jag, är liksom hjulen: två, eller en triplett. Hästar var snabbare och renare och de som inte hade råd med en relativt bekväm häst, de sprang. Fram till början på 1800-talet, innan vägnäten började byggas och blev säkrare att färds på i Centraleuropa fanns snabblöpare som forslade brev, meddelande och andra viktiga handlingar. Ungefär samtidigt börjar folk att tävla, eller anordna spektakulära uppvisningar. Det är i det sammanhanget den allra första springcykeln, framförd av en excentrisk tysk baron, ska ses. Industrialiseringen och företagsandan ger upphov till en ung, urban ganska förmögen medelklass som har andra nöjen än den stallstinna landsbygden. Så den gamla hjulförsedda vagnen fortplantar sig i dels ångtåg, dels mekaniska cyklar.Pa

Paul Fischer, legendarisk köpenhamnsskildare målade också många reklamposters för cykeltillverkare, och dess synergieffekter så som den här från 1908. Utställningen pågår fortfarande på köpenhamns bymuseum. 

De första höghjulingarna gjordes i järn, vägde cirka 30 kilo och kostade vad som i köpkraft i dag motsvarar en sjuksköterskas årslön. Konkurrensen mellan tillverkare drev fram uppfinningar och pressade priser. I Coventry, höghjulingens Mecka, fanns på 1880-talet ett par hundra cykeltillverkare. Några av de mest innovativa uppfinningarna, cykelns motsvarighet till Ford Edsel, NSU, Studebaker eller Tucker, blev av olika anledningar aldrig några stora succéer och det är först i efterhand som vi upptäckt dessa missanpassade genier.

Nu önskar jag inte att Peter Plunkty ägnade många sidor åt Pedersencykeln men lite större plats kunde väl denna tvåhjulingarnas Mozart ha fått. Plunkty fokuserar mer på detaljerna, accesoarerna, utseendet och själva tillverkningsprocessen.

Ta kapitlet med skyltar i emalj och reklamposters målade av kända och okända storheter som exempel. Eftersom författaren i många andra kapitel diskuterar funktion samt för- och nackdelar vore det kanske varit önskvärt med att också fingranska bildernas motiv och finna förklaringar eftersom de ter sig lika främmande och estetiskt överlastade som de mer konkreta föremålen. Det är inte för den noggranna redogörelsen om svårigheterna att göra en emaljplåt man älskar boken.

Som gammal höghjulscyklist ägnar författaren extra mycket plats åt detta trampandets triumfatoriska genombrott. Här rullade du plötsligt tystlåtet omkring på samma höjdnivå som de på hästar. Till betydligt lägre underhållskostnader. Eftersom jag själv är en stolt ägare och ivrig tävlingscyklist på en svart Standard High Wheel från år 2017 kommer Velocipediana har en hedersplats på mitt soffbord, åtminstone de kommande tre veckorna.