Inför en haltande klassiker

IFK och MFF:s båda nyckelspelare är ”ganska” skadade. Ovisst hur allvarligt. Vi vet inte. Olika policy, samma bakomliggande idé av bristfälligt kommunikation – ingen hjälp åt motståndarna.

”Totte” Nymans eventuella ljumskkänning är förödande, om man inte kan spela. Han ligger bakom ALLA IFK:s mål. Om inte direkt, så indirekt eller in-indirekt eftersom hans löpningar får motståndarnas försvarslinjer att falla samman och skapa ytor till de lagkamrater som då och då får in en boll. Som Almqvist, när han förstår det, när Levys vänster får tid och plats att curla, Therns ännu i år osedda bredsidor. Utan Totte är IFK som om tio man, trots att man är elva. Bakom hans målrika sommar ligger det tragiska faktum att han inte har någon boxspelare bredvid sig, eller i truppen, utan tvingas göra hela jobbet själv.

Medierna spekulerar om ifall Anders Christiansen kan spela. Det vore årets sensation ifall MFF riskerar en kroniskt skadad nyckelspelare i en relativt betydelselös match. Matcherna i EL på torsdag och eventuellt 1 oktober är mycket viktigare, liksom den symboliska finalen mot Häcken och den eventuella ett par veckor senare mot Djurgården även om de verkar ha svårt att spela som ett lag.

AC är troligtvis borta ytterligare tre, fyra veckor – ifall det rör sig om samma skada som förra hösten. Johan Dahlins återfall skapar också lite bekymmer även om unge Marko Johansson växer med uppgiften. Men det är inte samma klass. Det visade Örebromatchen.

Samtidigt två lag i relativ form, som har mycket att spela för. MFF har spelet bra hela september men har problem med målskyttet när Ola Toivonen hamnar alltför långt från målet. Och resten av laget saknar utvecklat målsinne. Dock inte större än att man är favorit i Nya Parken. Framförallt tack vare den ”hemlighet” jag skrev om häromdagen. Berget blir förste målskytt för att IFK:s försvar hatar spelare som går direkt på mål och löper mycket.

Backlinjen, oavsett vilken är alltför långsam ifall den står högt, tränaren använder gärna ytterbackar vars främsta tillgång är att så inlägg. Samarbetet ytterback och yttermittfältare är ofta väldigt dåligt oavsett om det är Sead, Bergmann J eller Levy som ska ge understöd. Här är rimligtvis Malmö FF:s stora chans. Samtidigt har Isaac Kiese Thelin visat sig vara en dålig offensiv huvudspelare i förhållande till hans fysiska uppenbarelse. Han ser ut som en som skulle kunna göra många nickmål – han gör det ytterst sällan. Finns flera skäl till det men hans främsta tillgång är att hans targetroll: tar plats, täcker bollen, screenar, slår korta pass.

IFK har äntligen fått lite mer struktur på sitt anfallsspel. När Sead får spela tillräckligt är IFK farliga. Samma sak gäller Alexander Fransson som har gjort flera bra matcher i rad men ändå blivit tidigt utbytt. Hans framspelning till 2-0 mot Kalmar var årets mål alla kategorier. Att bryta ett uppspel och på första tillslaget leverera en helt perfekt, skruvat, drygt 25 meter långt inlägg rakt på en av två försvarare markerad panna tillhörande Totte Nymans var sagolik, yppersta världsklass för ett ögonblick. Det faktum att IFK höjt sig spelmässigt de senaste omgångarna beror till stor del på Fransson.

Jag utgår ifrån att Jens kommer låta MFF ha mycket boll eftersom IFK:s bästa vapen är omställningarna, med den vindsnabbe, men labile, Almqvist. Och deras bästa försvar är lågt. Däremellan vad som kan vara seriens bästa mittfältet i slutet av september och kanske resten av säsongen.

Två intresssnta matchups mellan seriens två vigaste målvakter och mellan de argsinta ogina 12-taggarna Fransson och Toivonen.