Victor Wolf-syndromet

Blir irriterad. Suckar. Ser en närmast betydelselös allsvensk fotbollsmatch 13 dagar i efterhand och kan ändå inte undvika att frustrationen flödar, att jag svär högt, alldeles ensam framför skärmen. Det är endast mitt fotbollspatetiska jag och Djurgården-Norrköping. Plus denna stegrande, dåligt återhållsamma ilska som bubblar upp och ut mellan läpparna. 

Det beror inte på att domaren direkt påverkar resultatet utan enbart på att han förstör matchupplevelsen. Fotboll är underhållning och när regissören är riktigt dålig blir upplevelsen sämre, ger utlopp åt svärord och får mig slutligen att tvivla på svensk fotboll. Fotbollsspelarna börjar ta ut sin frustration på motståndarna. Stämningen blir dålig inte endast framför min skärm utan även på den.   Hade jag kunnat resa mig upp och lämna teatern hade jag gjort det men det här är ju allsvensk fotboll, min fotboll.   

Det är en relativ skitmatch. Mellan två lag som borde vara bättre. Problemet är att den kvalité som finns begränsas, bland annat beroende på Victor Wolfs regi. 

Han har förmodligen seriens sämsta spelförståelsen, eller speluppfattning. Efter 172 elitmatcher varav 50 i allsvenskan. Han har säkert andra egenskaper som domare, och en dålig dag och barn i trotsåldern och allt annat som säkert delvis, egentligen uppväger den här bristen men han förstår inte spelets DNA, kan inte läsa koderna och då blir det för fan fatalt, i min allsvenska. 

Nu är det Djurgården-Norrköping men det kunde lika väl varit Örebro-MFF, eller HIF-HIF, eller… 

Han delar han ut tre varningar, samtliga till Norrköping. Han missar mycket men framförallt så lyckas han med att ge fel lag frisparkar. Galet ofta. Alltså inte en enstaka gång och ett tillfälligt misstag utan mannen misslyckas sju, åtta gånger med att förstå spelet fundamenta. Ta Simon Thern. Han förstärker ofta alla tacklingar han får. Ibland småfilmar han, ibland tröttnar motståndarna och trycker till ordentligt – gärna med en låg armbåge i bröstet. Victor Wolf ger Thern frispark när motståndaren ska ha det och vice versa. Jag, liksom Thern, gapade och fattade faktiskt inte ens hur Wolf tänkte. Eller ta exemplet när Bergmann Johannisson blir varnad. Den alltid fult spelande Klarström försöker screena bort islänningen men denne är alltför snabb så den långrandige semi-tuffingen tar tag och drar ned 17-åringen. Denne försöker in i det sista röra den boll han är först på men misslyckas och träffar nästan liggande en andra djurgårdsspelare som passar på att sno bollen. Varvid denne faller (det var säkert seriens Topptre-filmare Ulvestad) och Victor Wolf ger islänningen varning och DIF frispark. Det är fullkomligt absurt och spelmässigt galet. Om fotboll kunde höras och registreras verkar Wolf dessvärre totalt tondöv. Han behöver inte två osäkra assisterande – han behöver en assistent bredvid sig mitt på plan eller i öronsnäckan som kan sålla bort de värsta pinsamheterna. 

Egentligen är det inte Victors Wolfs fel. Jag tror han gör sitt allra bästa. Jag tror inte han är någon av de domarna som borde utredas i samband med oregelbundna spelmönster och riggade matcher. Trots endast 7 hemmasegrar på årets 23 allsvenska matcher. Trots att han i desperation gav 37 varningar i de första 8 matcherna men sedan fått handlås på bakfickan och inte lyckats lirka upp den där stela ostskivan mer än knappt tre gånger per match (fast han fick ett återfall senast i Göteborg). Problemet är hur en så pass dålig domare kan hamna så långt upp i fotbollens rättssystem och få så stort ansvar. Om man inte var det förut så blir man VAR-förälskad då man tänker på Victor Wolfs och hans verklighetsuppfattning.

Så varför? 

Domaren i till exempel basket får så mycket respekt att gamla professionella spelare ibland blir domare. De behöver inte tio säsongers inskolning i gärdsgårdsserier, eller fem års FIFA PRO-utbildning utan får provköra direkt. Och ofta går det bra för de förstår spelet – kan man det, har lite omdöme och pedagogik tror jag man kan bli en bra domare. På samma sätt som många föräldrar blir bättre föräldrar på andra försöket. been there, done that!

Så en orsak till att Victor Wolf fick uppdraget att döma den potentiella toppmatchen DIF-IFK är att så få lämpade söker sig till domaryrket, eller domarkallet som det väl närmast ska betecknas som. 

Jag gillar när Kristoffer Karlsson står i dplay och berättar varför han (och hans assisterande) total missbedömde en avgörande situation. Det ger respekt! Motsatsen – att varna de som uttrycker sin berättigade skepsis mot den allsmäktige skapar endast förakt och misstänksamhet. Likt en nervös präst som hotar med Helvetet!

Jag tror det har gamla anor – att fotbollskillarna var grova i mun och domaren såg sig som präst, lärare och uppfostrare, istället för medagerande i uppsättningen. När jag listade yrkena på de svenska elitdomaren för 20 år sedan, då de fortfarande hade civila utbildningar och yrken, var de flesta yrkesmilitärer, poliser och yrkesskolelärare. Det säger något om vilka svenskar som dras till fotbollsdömandet och varför. 

Jag skulle önska att ett par av de inte längre så lovande fotbollsspelarna i 22, 24-års åldern med allsvensk erfarenhet istället för att bara varva ned i halvlåga divisions skaffade sig en domarutbildning, vid sidan om lagfotbollen. Idag kan man tjäna ganska bra pengar, resa mycket, bli känd och berömd under 20-30 år och egentligen bara jobba effektivt 90 minuter i veckan. Det borde kunna locka några halvbra fotbollsspelare att satsa på en 30 årig karriär på planen. Och kanske ge fotbollsdomaryrket den respekt det ska ha.   

Istället satsar en del av de presumtiva svenska toppdomarna på en tränarkarriär, dessutom alldeles för sent. De lever fotboll på en grym stressnivå 24/7 och får sparken för ett par stolpe ut eller några orättvist usla domarinsatser. En kall, regnig oktobereftermiddag. Att vara tränare är det riktiga helvetet – att vara elitdomare borde tangera en influencers tillvaro: tycka till om något då och då som alla reagerar på oavsett hur oviktigt det är för de respekterar dig som person, som TV- och mediakändis. Du har inte alltid rätt, din smak delas inte av alla men den accepteras utan invändningar, utan svärord i ensamhet.