Uppdatering: IFK Norrköping (långt)

Ser två gamla Norrköpingsmatcher och blir frustrerad. Inte så mycket av det dåliga spelet och det närmast pinsamt låga försvaret utan över analyserna, från dplay.

”Snäppet, snäppet bättre på de små detaljerna”

Var det verkligen därför Sirius vann klart igen och har Irma Helin även rätt i att Norrköping ”är ett oerhört bra lag” men att Sirius ”är liiiite bättre”. 

Fortfarande ringer i mina öron hennes analys av Norrköping–Häcken och varför Häcken verkligen pressade ett ganska bra Peking: ”Norrköping måste bli bättre på det de är bra på”. 

Inte vad det är, inte varför, inte …   …. Jag är imponerad över hur man kan säga så mycket om ingenting som Irma Lundin gör. Dessutom på ett väldigt kategoriskt sätt som inte lämnar några tvivel om att det verkligen är just så. Frågan är bara vad som är så? 

Att Norrköping ”utmärkta försvar” stod emot Djurgårdens hårda press, som Arneng hävdade? 

Jag ser faktiskt helt andra matcher än dplays professionella fotbollsexperter gör. I exakt samma sändning.  

Irma Lundin verkar hitta på analyser och förklaringar så där lite på måfå och servera dem som absoluta, otvetydiga sanningar. Gamle Djurgårdaren Arneng försöker trösta sin gamla klubb genom att ge dem cred åt ett gäng offensivt impotenta. 

Impotens är också ett av Norrköpings problem. Hur många bra chanser skapade man egentligen – fler än den mot Malmö?  Och sista halvtimmen mot Sirius, i underläge? Och på tilläggstid – man fick till slut en hörna gratis men slog också minst två bakåtpassningar. På tilläggstid. 

Varje fast situation är numera dessutom harmlös efter att Lauritsen lämnat. Förr fick man upp den och ibland in den för dansken var där. På nåt sätt. Nu singlar bollarna över de huvuden som önskar och drömmer men inte är kapabla. 

Jag tyckte alltså inte Norrköping var bra mot DIF men det är den tiden på säsongen då tränarna aldrig pratar om prestation utan bara poäng. Tre poäng, Jens var lycklig. Noll pinnar och skrämmande få målchanser mot ett defensivt svagt Sirius med en av seriens mest ojämna målvakter. Hemma. Det går ju inte Jens. 

Varje gång jag ser Norrköping drar dplay upp de märkliga matchsviterna men ger aldrig någon förklaring. Än värre var det under de olika perioderna. När Norrköping under några matcher inte släppte in mål fick man till förbannelse höra hur försvarsstarkt Norrköping var – bara för att de låg lågt och försvarade boxen tills Totte fick en omställning. 

Här är mina five cents till varför det ser ut som det gör. 

Den inledande matchsviten. Skrev före säsongen att innermittfältet var kanske bäst i allsvenskan, liksom Sead och Isak P. Men att Totte var alltför ensam. Så bara vann och vann man utan Thern och Fransson.  Jag tror det berodde på att man tränat bättre och slog alla motståndare på tempot. Cred till Jens och Maths ifall jag har rätt. Det är hela förklaringen. Isak räddade poäng, man släppte till många chanser och spelade nästan utan mittfält men man vann. 

Så kom de andra lagen ikapp, tempomässigt. Vissa spelare, som Totte, fick aldrig vila och gick på tomgång i tio omgångar. Thern och Fransson hade ingen att spela till och fick dessutom alltför betungande defensiva uppgifter då försvaret läckte och ytan framför backlinjen var helt öde. Delvis beroende på att Sead och Levy inte kan förvara över huvud taget. Så innermittfältet med två tvingas möta en motståndare som har tre eller fyra spelare i samma yta. I Sead fall gör det inte så mycket – han är ändå guld men Levy är en opolerad lyx som kostar dyrt, defensivt. Så började Jens experimentera med Bergmann Johannesson som vänsterback och Krogh Gerson som mittback. Det var förfärligt och en förklaring till att Sirius vann var ju att luxenburgaren var tillbaka på den traumatiska positionen. Med dansken stod man ofta högt och släppte till bollar bakom sig. Sedan låg man med en kompakt backlinje och innermittfältet i deras knä. Inget är speciellt lyckat  – huvudsakligen beroende på att fyrbackslinjens spelare inte är tillräckligt bra defensivt. Detta kommer bli allt mer uppenbart när Isak lämnar och ersätts av en sämre målvakt.     

Det andra stora problemet är att Totte är så ensam. Sead får inte det förtroende han behöver av Jens. Dessutom är han ingen boxspelare och utpräglad målskytt. Almqvist är snabb och såld. Inte för de fem målen han gjorde på 20 matcher och 200 målchanser utan för de mål de ryska köparna tror han kommer göra. Almqvist kan bli OK men jag, och uppenbarligen även Jens G, trodde att en mogen, erfaren Linus Hallenius skulle kunna vara lika bra som i Sundvall 18 månader tidigare. Jag skrev att han antingen var Hallenius där i Norrland eller den menlösa forwardsparodi som uppträdde i Helsingborgs och Hammarbys tröjor. 

Skillnaden var, hoppades jag, 15 mål. Men Hallenius var otränat och när han fick speltid så såg han bra ut på mittplan men desto närmare mål han kom ju hemskare såg det ut. Allra värst var det när han skulle slå in 3-0 på Ullevi i tomt mål och han lyckades från två meters håll slå bollen på den liggande målvaktens fot. En prestation i sig. Men också en tragedi, speciellt för en stundtals väldigt bra svensk forward. Linus Hallenius just nu monstruöst dåliga självförtroende – kan det botas en vinter i Peking? Hur kan han ha så ravindjupa och långa svackor. Kan ingen psykolog hjälpa honom? 

Blir spännande att se om han får förtroende nu när IFK är en forward kort. Själv vill jag att IFK spelar 3-5-2 i fortsättningen av serien med Eric Smith centralt i backlinjen och med Sead och Totte på topp. Smith med sin passningsfot, spelförståelse och huvudspel kan bli den bästa mittbacken i IFK sedan Ante. Tillsammans med Wahlquists attityd och snabbhet samt Dagerståls en-mot-en-spel blir det seriens bästa trebackstrio.

Med tanke på hur det såg ut mot Sirius så har Jens inget att förlora på att testa i skarpt läge inför nästa säsong.