Tränarnas urtråkiga toppmöte

Det finns matcher då båda tränarna blott önskar 0-0. Precis så var den Man United-Chelsea jag ägnade en kapsejsad lördag åt. Köpenhamn har stängt, jag satt strandad och hoppades förgäves på ett förlösande mål. Men Frank Lampard vill efter att ha gått ”all in” på ett alltmer katastrofalt keeperhaveri inget hellre än att hålla nollan. Hans hopp är att få spela offensivt mot sämre lag, senare på säsongen. Den mållösa CL-matchen mot Sevilla följdes upp av samma sak i går. Fembackslinje och en synnerligen gedigen insats av nye målvakten Mendy. 

Det var lågt tempo och filosofin bättre en långboll än riskfyllt passningsspel i egen försvarszon. Inget av tränarna fick förlora, det gäller att minimera kritiken, och riskerna, när säsongen är inne i så pass känsligt skede. För CL ska sätta sig och man måste vara på övre halvan i tabellen ganska omgående.  

Med Man United på 15:e plats i ligan ( och 1-6 i färskt minne) var Ole Gunnar tvungen att inte förlora. Skit samma vad som hände på Kontinenten (i den där europeiska cupen som har föga ”fame” i Brexitengland).  

Man United riskerade ingenting – hände något så var det på fasta situationer. Lindelöf var en liten gigant och Cavani såg rutinerad ut och lyckades maskera sin långsamhet ganska effektivt. Men allvarligt – är mitt liv inte lite väl kort för att offra 90 minuter på sånt här?  

PS EPL är lite annorlunda den här säsongen eftersom man mer än vanligt satsat stenhårt på TV-tittarna världen över. I icke lika gravt kommersialiserade ligor möts topplagen senare. I EPL har de sex stora redan kolliderat ett par gånger. Det är därför tabellen ser så konstig ut just nu. När topplagen får möta undre halvan mer frekvent kommer ordningen ”återställas”. Det får väldigt gärna innebär att tre anti-klubbar med tydlig engelsk 1900-talsprofil som Fulham, Sheffield U och Burnley faller ur.