Den rasande Ronald

Från Wiki

Hur pass bra fotbollstränare är Ronald Koeman? Kanske framstår kapaciteten tydligare efter kvällens sena bortakamp mot Alavés? Kanske är hans vrede efter Ansu Fatis generositet mer avslöjande? 

Jag syftar på ”det vackraste målet i Barças historia” – det dagens födelsegris Ansu Fati gav bort till sin danske lagkamrat i 92:a CL-minuten mot Juve i onsdags afton. 

Den då ännu 17-åringe inhopparen insåg misstaget, rodnade omedelbart, vände sig om och skämdes med hela ansiktet bakom händerna. Han förstod att hans agerande borde ha resulterat i mål och att det var hans, inte Martin Braithwaits fel. Men är man världens kanske mest lovande, och ödmjuke, fotbollsspelare är det självklart förlåtet. Tycker jag. Jag menar ju att ”målet” var mycket större än ett ordinärt fotbollsmål.  

Tränare Koemans reaktion var vrede, förakt. Att döma av kameran som följde hans ansikte blev 57-åringen rasande och skrek högt innan även han vände sig bort, in mot bänken. Hela det 40 år äldre ansiktet skrynklades ihop i en väldigt ful grimach. Och blev än mer rött än vanligt.  

Jag tycker att hans reaktion avslöjar en dålig fotbollstränare. Han förmår inte kontrollera sina känslor trots att Barça leder 2-0 med tre tilläggsminuter kvar – och är en man mer på banan. Det är alltså inte av oro för att matchen kan förloras utan av förakt för spelaren som inte i varje ögonblick tänker att mål, och egna mål, är det viktigaste. Ni som läst min förra text om Ansu Fatis ”mål” förstår att jag tror att han kommer gå mycket längre både som spelare, ledare och människa, än vad Ronald Koeman gjort och kommer göra. 

Den rasande Ronald kan naturligtvis ändå vara världens bästa taktiker och instruktör men han saknar uppenbarligen en del initiala psykologiska insikter  – eller har svårt att kontrollera den troligtvis rent religiösa föreställningen om att man alltid ska försöka göra mål i fotboll, oavsett vad. 

PS Den rasande Roland är ett av renässansens mest kända diktverk och skildrar bland annat ”irrande riddare och lockande, ofta svekfulla damer /…/ skildringen av Rolands frambrytande vansinne (Tjugotredje sången), vars motsvarighet är svår att finna i världslitteraturen, liksom skildringarna av Alcinas slott, av Angelikas och Medors kärlek, av den övergivna Olimpias uppvaknande på ön, av Astolfs resa till månen och av Rodomontes uppträdande vid stormningen av Paris.”

Ifall skildringen bär drag av Ronalds ännu irrationella säsong i Barça eller att det ”Paris” där kristna riddare försvarar västerländska värderingar mot anfallande muslimer i själva verket är CL-finalens Istanbul den 29 maj återstår att se. Låt oss blott konstatera att Roland försvarade en feodal och totalitär korrupt kristen regim mot de muslimer/saraceer vars målsättning var yttrande- och religionsfrihet, kultur, humanism, bildningsideal och allas lika värde. Roland vann, men det var på ett självmål! 


About this entry