En måstematch med ångest – min mångestmatch

HIF har ett lag och ett spel som borde ha inneburit sjunde, åttonde plats och cirka 35 poäng med fem omgångar kvar. Därför har jag inte varit orolig. Inte ens för då HIF låg sist eller på kvalplats eftersom Kalmar och Falkenberg är så dåliga. 

Jag minns kylan och tomheten på Olympia för ganska exakt fyra år sedan då Halmstad gjorde två snabba och skickade HIF ur allsvenskan. Jag var säker på att det inte skulle upprepas för att HIF nu, tillskillnad från då, har både en bra tränare och bra spelare. 

Jag minns också min första match, de 90 minuter som gjorde mig till mig till HIF-are den 19 augusti 1965 högst upp på sittplats med ryggen upptryckt mot de ohyvlade plankorna i ömsom skräck, ömsom kärlek. 

Så är vi framme vid 2:e november 2020 och verkligen checkar in – 15.e plats, massor av skador och trauma-teamet på stand by på Olympiaskolans parkering.  Motgångssupportern i mig trivs och har samtidigt ett helvete med det faktum att min andra kammare i fotbollshjärtat är himmelsblått. 

Hade inte Jon Dahl Tomasson insisterat på att spela Brorsson och alla andra orutinerade mot Djurgården hade det här kunnat vara guldmatchen. DET är jag glad den inte är. Att vara både överlycklig och djupt ångestangripen i samma ögonblick hade jag inte klarat.

HIF kan överraska men det troliga är att MFF vinner 3-1. Och sedan säkrar guldet på söndag mot Sirius. Samtidigt som HIF kämpar för existensen. Det positiva är att man har de två konkurrenterna hemma – två sexpoängsmatcher. Elfsborg och Norrköping borta, båda i jakt på Europaspel kan bli alltför tufft.

Det enda jag vet med säkerhet är att det är e match som kommer göra ont! Den ständiga ångesten är alltid större än tillfällig glädje.