Daniel Bäckström – guldtränaren

Första gången jag hörde talas om söndagens guldtränare var sommaren 2015. Maths Elfvendal lovordade sin kompis och kollega. Ivrigt förklarade han hur de delade samma nördighet för tränaryrkets detaljer och bar på samma dröm – att i en inte alltför avlägsen framtid ta ut i Europa och lära ännu mer. De brann på samma sätt som unga ytterst lovande spelare om möjligheten att få maximera sin potential. 

Båda kommer från Umeå, båda hamnade i Norrköping och medan Daniel tog chansen i Örebro fick Maths förtroendet av Janne Andersson. Maths har gjort Isak Pettersson till seriens bästa målvakt. Framförallt har han sett till att Robin Olsen alltid är som bäst i landslaget. Robins klubbkarriär har varit lite gungande men i blågult är han alltid på topp. 

Det skulle förvåna mig mycket om Maths är kvar i ett svenskt klubblag till våren. Hans talang borde tas till vara i en europeisk storklubb. Daniel har haft en långsammare karriär. Assisterande i ÖSK, första säsongen i MFF och han varken syns eller hörs. Jag är riktigt ångerfull över att jag inte haft tid och ork att hänga på några träningar och se honom jobba. Men oavsett vad jag ser och hör så har Daniel redan nåt toppen av karriären – som allsvensk assisterande. Detsamma gjorde Maths – guld allra första säsongen i allsvenskan.

Troligtvis lär Daniel sig massor av de unika erfarenheter Jon Dahl Tomasson har. Endast en annan allsvenska fotbollstränare har spelat EM och VM, gjort över 100 landskamper. Och Roland Nilsson verkar enbart ha gjort bara detta – ifall man ser till hans misslyckade tränarkarriär. JDT har lärt av de allra bästa, spelet CL-final, spelat i de allra bästa klubbarna e t c. Daniel får ta del av allt det varken Janne Andersson, Axel Kjäll eller Jens Gustavsson själva upplevt.  

Enligt logiken borde Daniel Bäckström med andra ord ganska omgående försvinna från MFF – mer än två säsonger som assisterande räcker nog och jag kan mycket väl tänka mig att han kommer få en större, utökad tränarroll i MFF säsongen 2021. 

Att de båda 33-åringarna ännu inte hunnit längre i sin karriär är en av svensk elitfotbolls stora svagheter. Den utvecklas inte av att klubbarna köper dyra hemvändare och satsar på gamla, trötta redan källsorterade tränare. 

Jämnårige Amir Azrafshan är ett utmärkt exempel på hur unga svenska tränare kan lyckas – i fall de får chansen. Nu saknar Amir UEFA Pro licens så han är inte officiell huvudtränare. Vilket ur ett svenskt fotbollsbyråkratiskt perspektiv gör ÖFK:s säsong till ett fullkomligt mirakel, närmast surrealistiskt. 

Svensk elitfotbolls styrs av äldre, ängsliga vita män till klubbdirektörer och sportchefer. De går inte för guld, de tar inga chanser, de bär egentligen inga andra ambitioner än att bevara status quo och behålla jobbet. Jag har en stark känsla av att det samma gäller de trogna och pärmbärartroende gubbarna på förbundsnivå.  

Alltså får de unga tränare som kan ge liv och dynamik åt svensk elitfotboll få eller inga chanser. Får de chansen är det ofta som i fallet Poya Asbaghi och IFK Göteborg. Även om ett misslyckande inte är ditt fel är det du som får sparken. Amir fick chansen och har nått ett fantastiskt resultat trots ytterst begränsade resurser. Min beundran för Östersunds mod och tradition vad gäller tränartillsättningar är återuppstånden. ÖFK har lyckats genom att tänka nytt och annorlunda. Fler borde ta efter men har svaga allsvenska styrelser viljan och verkliga ambitioner att förändra och kanske vinna? 

Daniel Bäckström är en vinnare. Chanserna är skyhöga – det blir himmelsblått guld på söndag med den yngste svenske guldtränaren genom tiderna. Klubbens yngste guldtränare är 27-årige Bob Houghton och det säger väldigt mycket om Eric Perssons mod, om Malmö FF men också en hel del om övrig svensk elitfotboll och dess monumentala feghet. För att lyckas måste man våga misslyckas.