Varför all denna hånfullhet?

Det verkar ha börjat redan i halvlek. På Facebook skriver flera av mina manliga, jämnåriga vänner om hur dåliga Sverige är. Efter slutsignalen fortsätter det: ”sämsta frisparken genom tiderna” och andra konstateranden som till viss del är sanna: det var en usel frispark och jag hade hela tiden känslan av att världsmästarna Frankrike bara tog i så mycket som man behövde. Men varför tvånget att håna offentligt? 

Det har inte ens med landslaget att göra. Eller summan av framgångar. Fenomenet är både internationellt, och lokalt. En del av vännerna är MFF-supportrar, några ser till och med alla europeiska bortamatcher. Ändå skriver några av dem vid minsta himmelsblå motgång negativa omdömen på nätet. Förlorar MFF är de sämst i världen och tränaren borde följas till tåget, typ. 

Jag har aldrig förstått den här formen av supporterskap för det är samma människor som aldrig tvekar att manifestera sin lycka och tillfredställelse när MFF vinner en viktig match. Den här säsongen har MFF totalt dominerat svensk herrfotboll och ändå har jag läst hur mycket oförskämd, okunnig kritik som helst.  En del av dem hävdar till sitt försvar att detta är e del av supporterkulturen. Jag förstår inte det resonemanget.

Är man kritisk enkom för att man kan vara det offentligt på fb? Eller bottnar hånfullheten i att man faktiskt vill sparka på den som ligger ned – när det gäller fotboll och annan sport? För det handlar absolut inte om människor som är så här i vardagen – tvärtom skulle jag påstå. Ansvarsfulla, ömma familjefädrar och kloka, framstående samhällsmedborgare. Hela bunten. Myndiga. Erfarna. Och ändå. 

Min ”killgissning” är att deras egentliga fotbollsintresse är ganska grunt, och delvis ett substitut för något annat. Att de ohämmade känsloyttringarna förstärker band till den gemenskap och de relationer de annars saknar  – att en del av deras manliga karaktär bygger på gruppidentitet och den manifesteras och förstärks av de offentligas uppdaterade känslorna. Man är med andra ord mer lojal med den delvis fiktiva gruppen än med klubben, landslaget eller fotbollen i stort.  

Jag tror också att media har ett visst ansvar här. Den drivs också av de här emotionella ytterligheterna. Fast för pengarnas skull. Entusiasmen och hoppet haussas av alla intressenter som dessutom har starka band sinsemellan. TV-bolagen säljer reklam och är totalt beroende av spelbolagen. Det ligger alltså i TV 4, och deras fotbollssajt Fotbollskanalens intresse att haussa Sveriges möjligheter inför varje match. Det blir extra ansträngande när det sitter före detta spelare och tränare i studio eller bakom mikrofoner vars enda egentliga jobb är att haussa chanserna och öka insatserna. När mina vänner läser och lyssnar till marknadsföringen blir de naturligtvis alltmer hoppfulla. Och besvikna. De känner sig svikna och måste delge världen det. Ungefär så. Tror jag.