En pandemi kommer sällan ensam…

Spanska sjukan för 100 år sedan hade Första Världskriget. Till de mindre angenäma uppgifterna i mitt eget icke-aggressiva supporterliv hör att heja på HIF. Det har präglat hela mitt liv på gott och ont. Mest ont. Extra ont blir det troligtvis kännas de kommande tre veckorna. Jag ser inte heller så stora möjligheter att kvitta känslorna, mina andra favoritlag (eller lagen jag följer) går också dåligt (eller har redan vunnit serien): Barça, St Pauli, Celtic, Brighton, St Etienne…

Gröstorps IF åkte ur division 5, jag rehabbar och kan inte träna överarmar. Författarlandslaget har inte spelat på 14 månader…

Ur detta dystra tabelldjup, bredvid den tilltagande oron av att Covid-19 närmar sig, ska jag finna styrka att heja kvar Helsingborgs IF i allsvenskan. 

Det är oförtjänt. Ett Gudomligt ingripande vore på sin plats men jag förmodar han har annat att stå i, just nu. HIF har en bättre och mer from trupp än konkurrenterna om kvalplatsen men de många skadorna har kommit på fel spelare och truppen har varit tunn på kvalité – fast smällfet på bredd. Med tanke på den usla ekonomin – jag kan inte gnälla på varken spelare eller ledare under de här omständigheterna.  

Säg så här: jag är väl förberedd. Jag var på Olympia de sista tre hemmamatcherna för fyra år sedan.  Södra läktaren – där jag aldrig brukar vara annars var min plats under Stattenahörnan-exilen. Jag följde laget i Division 1 och division 2 under 1970- och 80-talet. Jag minns -68 och 1-6 mot nykomlingen Åtvidaberg i sista matchen. Jag minns min allsvenska debut på Olympia den 19 augusti 1965… 

Jag minns hur illa skött föreningen var och vilket dåligt rykte HIF hade, och delvis alltid haft i vissa delar av södra Helsingborg. Rättvist. Det lär vara något bättre nu, det är som om de alltid arbetar med en avbetalningsplan för föregående säsongers synder. Jo, jag vet de har betalt skulden hos kommunen. Bara för att låna på nytt – men den här gången för att överleva. 

Vilket de gör ändå. Oavsett den här tre omgångar långa Via Dolorosa-liknande trippen.  Det känns inte alls bra att HIF återvänder till Östergötland i sista omgången. Förhoppningsvis har IFK inget att spela för och släpper fram bänken. Fast troligtvis är vi då redan ur. Vi hoppas och håller tummarna. Vi trycker de så hårt att de blir röda och blå. Som alltid.