Jag är optimist – det är väl det som är poängen?

Det är små marginaler, och stora. Jag vill tänka att Helsingborgs IF är så bra att bollen i ribbans underkant mot IFK Göteborg i förraförra ödesmatchen och den Joseph Ceesay lyckades rulla vid sidan om en totalt övergiven målställning i gårdagens ödesmatch betyder något. Något mer än en miss. Något positivt. Det är små marginaler och små marginaler kan lika gärna innebära att nästa boll faktiskt studsar eller rullar in där borta.  

Det låter bra men är det inte. Det är den svenske supportern som sitter och novemberljuger för måndagsrealisten 06:30, före jobbet.  För jag vet också att marginalerna är jättestora. Elfsborg hade kunnat göra fler mål, HIF gjorde en väldigt dålig fotbollsmatch även om poängfördelningen endast avgjordes av ett, sketet mål, där borta. Abubakarhi slog säkert tio, tolv felaktiga passningar på egen planhalva. Eric Figuroa var säkert jätteduktig på att blockera handbollskott när han var yngre – och missade rätt många fotbollsträningar. Adam Eriksson, Andreas Landgren gör säkert sitt allra, allra bästa – det är alltsammans, speciellt som lag betraktat ganska tragiskt. Hulken ser ena sekunden ut som ett holländskt fullblodproffs och i nästa som en svensk amatör, på fel konstgräs. Utan Max Svensson, Martin Olsson och Rasmus Jönsson är HIF ett medelmåttigt Superettanlag, två veckor alltför tidigt. 

Jag tycker Olof Mellberg (tillsammans med spelaren Kebba Ceesay) var bäste HIF-are i går. Hans oortodoxa taktik kunde gett poäng. Nu kommer alla poängen istället nästa ödessöndag, mot Falkenberg. På riktigt gräs. Det kan räcka.