Maradona 70 år

Diego Armando blev 60, dog i onsdags. Fotbollspelaren Maradona avled redan i mitten på 1990-talet. Tidningsklippet i El Pais jag fann är från 1999, i samband med en spansk halvdokumentär om honom som inte var speciellt rättvis. 

Innan han avled vittnade många människor om att det fanns två stycken: pojke som hanterade fotbollen bättre än någon annan och så livsmissbrukaren, han som är här ovan är 39 år men är en ruin och känner sig som 70. Han som bedrog, hotade, sabbade, ljög, förstörde och svek så mycket och så många. Framförallt sig själv, delvis också sin talang.

I onsdags uppgick de i en och samma evig kropp och mina av IRL- fotboll ganska ointresserade fb-vänner försöker överträffa varandra i sorg och saknad.  Eller i känslor, på sociala medier, för det är det som gäller. Samma sak i fotbollsmedia. Bojan Djordic var klart patetisk i Viasat. Glenn Strömberg var genuin och äkta, intessant. Han berättade, han minns, han vet. Men alla andra som vräker på med panegyriska hyllningar och på olika sätt försöker sörja mest…   …är det för att ”persa” på Insta? 

Nån krävde att ingen i världen längre skulle få spela i nr 10. Smart! Sportbladet säljer ett Maradonahäfte för 35:-. Deras pod ”Gracias Dios” med reklam är väl ett annat försök tjäna några sista slantar på Maradona. Samtidigt som man på nyhetsplats har moraliserande artiklar och Erik Niva sammanfattar ”sin fotboll”. 

När jag hör främmande människor vittna om att han betydde alltför dem, att han hade lett Argentina i kampen mot engelsmännen, skänk alla glädje och lycka, ja varit en sådan Gud som Sportbladet säljer – då tänker jag på de här munskyddslösa Trump-supportrarna som alltid har en förklaring till varför ”Kung Ubu” ändå är Guds gåva till amerikanerna och var på väg att göra ”America great again”. Ja, om det inte vore för det där valfusket. 

Det är samma fake news, samma faktaresistens och samma brist på intellekt. 

Hade det bara varit vårt uppdämda behov av sorg i en kall, mörk tid med pandemi. Men sorgen på sociala medier är något helt annat, dessvärre. Jag sörjer en värdig saknad och ett rättvist eftermäle.