Idrottsfilosofiskt osvenskt? Varför gillar svenskar inte cupturneringar?

”Svenska cupens historia har nu dokumenterats både övergripande och ner i minsta detalj”, skriver fotbollsförfattarna i det korta förordet. Det är inte sant. Fast mer om det senare.

Svenska Cupens herrturnering startade i början av andra världskriget så man kunde spela fler lokala elitmatcher –  folkhemmet längtade efter förströelse och underhållning. Klubbar från västra Skåne och Norrköping dominerade totalt tävlingen om H M Konung Gustaf V:s pokal. MFF, HIF, Råå och IFK Norrköping tog alla 12 titlar de första 13 åren förutom att Gais vann ett år och AIK slog HIF och Bois. Efter kriget minskade publiksiffrorna men de var fortfarande höga. Flera allsvenska klubbar började bojkotta cupen efter som de bara tyckte det var onödiga resor. Turneringen ställdes in OS-året 52 och nästa gång vägrade alla Stockholmsklubbar vara med för att förbundet sänkt ersättningen. Efter 1953 tog cupen paus och förutom att finallagen och segraren var den samma vid comeback 1967 (MFF över Norrköping) har den aldrig riktigt återhämtat sig.   

Istället för 48 lag blev det över 200, en breddturnering. Publikfester uppstod här och där under slutet av 1900-talet då det hette Skandiacupen och storklubbarna på bortaplan tömde hela byar och gav prövade kassörer ekonomisk ståpäls. Några 08-matcher och ett par finaler har dragit stor publik annars är det fortfarande patetiskt glest på läktarna. Trots att man numera gått tillbaka till det gamla konceptet, ger en plats i Europa och bra med pengar. Cupen har med andra ord åter blivit en turnering för eliten som egentligen har ett annat syfte – tävlingslika försäsongsmatcher.  

”Svenska Cupen” av Gunnar Persson och Jimmy Lindahl (Idrottsförlaget) är ett storverk, både i omfång och djup. Om en högst marginaliserad turnering. Här är alla matcher, resultat, deltagande lag per distrikt och lite bonus. Plus lite statistisk varav en del är intressant och en del märkligt ointressant. Som om författarna haft svårt att begränsa sig. 

Samtidigt måste man fråga sig varför de begränsar sig så pinsamt. Om inte de här två äldre männen under alla år de jobbade med projektet upptäckte att även tjejer spelar boll och har en egen ”Svenska Cupen” sedan 1981?  

Eftersom de inkluderar Supercupen, europeiska cuper och andra lite perifera bihang på de nära 400 tätt packade sidor borde de väl kunnat ge fotbollstjejerna ett litet, litet erkännande? Åtminstone förklara varför man inte vill ha tjejfotboll i sin cupbok? Denna ganska osympatiska, manschauvinistiska ”kupp” skämmer ett annars synnerligen imponerande och härligt nördigt storverk.

Författarna konstaterar att Svenska Cupen först de allra senaste åren blivit erkänd och accepterad. Jag håller inte med. Klubbarna har accepterat det relativt nya upplägget med cupen som en försäsongturnering men publiken kommer inte. Det är försäsongssiffror på läktarna och endast finalen sent på våren lockar folk. 

Författarna frågar sig aldrig varför kritiken tystnat. Jag förmodar att det ligger i arbetets natur att framställa ämnet i så pass intressant och aktuell dager som möjligt. Framförallt frågar de sig aldrig varför cupturneringarna i våra grannländer är lika stora och betydelsefulla som i England medan svenskarna sviker. Inte heller jag har en jättebra förklaring – mer än att det är lite idrottsligt osvenskt att allting avgörs i en match, på en gång. Det är mer kontinentalt och kanske inte helt rättvist med så tydlig ”utslagning”. Det är bättre att utanförskapet vävs in i en lång serie av förluster. Lottning anses också var ett ofog eftersom det inte inkluderar maximal jämlikhet. 

Under decennier var de i särklass mest populära nationella matcherna den kvalserie som spelades mellan de fyra segrare i näst högsta divisionen – naturligtvis plockades det bort eftersom det inte ansågs rättvist att en segrare inte flyttades upp. När Basketligan introducerade en stängd liga med inval byggd på bland annat ekonomisk bärkraft 1991 fördömdes den unisont av det ganska reaktionära, ”grovsosse-ideologiska” Idrottssverige med RF som banérförare.  

Så min killgissning är att Svenska Cupen fortfarande är en marginell fotbollsföreteelse bland annat på grund av den ständigt aktuella Jantelagen. Men boken är ändå kul att kolla i!  

PS MFF har överläget flest segrar och var minst i varannan final de första 34 åren. Efter 1989 har man inte tagit hem den en enda gång. Varken den eller Europacupen…