Tog Janne pengar under bordet?

Förr i tiden gav brasilianska förbundskaptener många medelmåttliga spelare en vänskapslandskamp eller två. När spelarna sedan värvades till Europa för stora summor (de var ju för Guds skull brasilianska landslagsspelare) fick förbundskapten procent på affärerna. 

Det är nästan att jag misstänkte att även Janne Andersson hade en sådan hemlig procentklausul efter att jag såg Kristopher Da Graca starta mot Kosovo för ganska exakt ett år sedan. 

Jag skrev då att hans 65 minuter troligtvis var det sämsta en svensk A-lagsspelaren gjort i modern tid. Det visade sig att min kritik var riktig. I ett Blåvitt där många försvarare var skadade (fast inte Da Graca) startade han 11 av 30 matcher. De hade helt enkelt inte fler spelare tillgängliga i truppen. Da Graca blev utbytt i sju av de elva – det är ett förfärligt betyg för en mittback. Han byttes in fem gånger, i slutet av matcherna. Det är ren superettanklass över hans insats 2020. Nu är han klar för ett holländskt elitlag. 

Jag är inte förvånad av att Blåvitt släpper honom (med 30 månader kvar på kontraktet)  men varför köper WV Venlo (på tredje sista plats i ligan) honom? 

Det är ju så uppenbart, nu även rent statistiskt, att han är en mittback av högst ordinär kvalité. Att inte Janne Andersson upptäckte det känns i allra bästa fall pinsamt. Att ett holländskt elitlag bara köper en svensk landslagsförsvarare utan att varken se eller kolla hans stats känns besynnerligt. Ja helt enkelt oförklarligt. I fall nu inte Janne och holländarna har rätt: Kristopher Da Graca är en stjärna, om än i skuggan en säsong eller två. 

Varför köper kontinentala klubbar i allt högre utsträckning allsvenska reserver och bänkspelare? För mångmiljonbelopp? Det är fullständigt obegripligt. Ifall det inte är en del i den växande handeln med spelare, tvättade pengar och omfördelning av resurser mellan ljusskygga agenter och kriminella fotbollsklubbar.