Läser Croneman

Han hade en utmärkt krönika i DN nyligen. Om SVT:s hejarklacksledare och sportspråkets brist på nyanser. Ordet katastrof lät faktiskt lite fel den dagen sju människor knivhöggs i Vetlanda. Ett misstag i den svenska vallaboden kanske inte fullt så allvarligt? Eller? Det handlar inte heller om spontana reaktioner och infall utan ett försök att fullt medvetet och kalkylerat beröra skidåkningstittarnas känslor.  

Själv läste jag rubriken och undertexten ”klassiskt fiasko” i DN. Det var inte mycket bättre för redan dagen efter var det någon som vann, och så kom en total genomklappning och ett brons och så var det någon från vårt västra grannland som vann allt ändå. Tror jag. Den inflation i lopp, sträckor och tävlingar har inte gagnat mitt skidintresse. För mig släpper intresset i första ”stigningen”.  

Har även börjat läsa de knappt krönikelånga texterna som publicerades i vintras under namnet ”Jag är olyckligt här”. Är väl Johan Cronemans självbiografi. Ibland flyter språket hos en stor stilist, ibland hackar det och blir alltför mörkt och introvert. Får känslan av att han bearbetar en livskris genom att rekapitulera dels livshotande hjärtproblem, dels en olycklig ungdom. Plus då kärleken och andra former av missbruk. Det är spretigt men oerhört innerligt. Just nu lite väl spretigt men jag har bara börjat. 

En del Norrköping. Glädjer mig. Har även cyklat de gatorna, suttit på de caféerna. Även jag har givit exempel på träslöjd med underbetyg, i julklapp till föräldrarna. De älskade min missriktade ambition. Den omöjliga smörkniven eller den grönmålade brevlådan i playwood (för inomhusbruk…) hamnade inte på elden i vardagsrummet. Gått på fotboll med far och mätt publiksiffran redan då man traskade dit i de parkerade bilarnas revir. Vi gick inte till Parken, vi gick till Stadion. Aldrig till Olympia, tillsammans. Ändå gångerna pappa skulle få för sig att besöka Olympia var ifall MFF var på besök. 

Det var därför pappa blev så arg och frustrerad när Aftonbladets Lasse Anrell i en text i en ”införsäsongs-bilaga” nämnde pappa som inbiten HIF-are. Han var ”olyckligt där”, i Anrells text. 

Tänk låång pressläggning, Tänk att Anrell kunnat kolla men bara för att pappa bodde i Helsingborg gav den berömde journalisten honom ett bultande HIF-hjärta.  

Och Anrell, han som i decennier desperat försökte efterlikna en fotbollssupporter, brydde sig inte. Ifall du inte förstår vilket jävla brott det var, är du inte fotbollssupporter. Anrell var inte en badge kisser utan en typisk ”ball kisser”, en klassisk svensk ”fotbollsmissbrukare.