Soda är död!

Man gillar fotbollsspelare av olika orsaker. Speciellt som ung då ens kärlek till speciella lag och spelare inte riktigt slagit rot. Jag gillade mittfältaren Ove Grahn för att han hade så stora fötter. Och Inge Danielsson för att han var så bra, gjorde mål i landslaget och sedan spelade i ett lag med konstigt namn som hade väldigt vackra dräkter (Ajax). Jag försökte gilla Per Bjärbo för att han gick i min storasysters klass men han var inte så bra. Men allra först kom Matts Johansson, ”Soda”. Hans förmodligen mest bittra fotbollsöde är mitt första: HIF-MFF 1-10. Jag hade nyss fyllt 6 år och min identifikation med HIF var omedelbar. Trots, eller tack vare, att pappa Sten och storebror Thomas satt på var sin sida om mig och jublade allt högre för varje himmelsblått mål. Trots att de blå byxorna var lite väl mörka i nyansen. Det var också den röda tröjfärgen på den tiden så det var ändå OK. Jag tyckte att det himmelsblå och vita var vackrare men det sa jag aldrig till någon, framförallt inte till pappa. Allra bäst kom HIF:s mörka kulörer till sin rätt med vit boll. Vit boll till via byxor gjorde att minst det ena av objekten försvann – det saknades något. Kände jag, den lille ännu omedvetne fotbollsesteten.  

Den kortväxte mittfältaren stavade sitt namn Matts, liksom Matts Johan Magnus. Och han hade låg tyngdpunkt, alltid rak rygg med bröstet lätt uppspänt. – en liten stolt, dynamisk fältherre. Dessutom bollvinnare, elegant och ofta solbränd. När vi tog gruppfotot till HIF:s jubileumsbok 2007 spände jag upp bröstet, så där som min första HIF-idol. En liten hyllning jag aldrig tidigare berättat om men ska det sägas så ska det sägas nu. 

10 år senare, när jag spelade i forna storklubben BK Drott, fick jag reda på att Soda var därifrån, Drott, Heden och söder i Helsingborg. Själv växte jag upp på norr, villakvarteren på Tågaborg. BK Drott var en riktig arbetarklubb, den försvann i en sammanslagning för 25-30 år sedan och har aldrig mera synts till. 

Liksom många idrottare andra i dåtidens Helsingborg spelade Soda även handboll. Och körde ambulans. Respekt. En gång i tonåren åkte jag i hans ambulans, utan att våga uttrycka min tacksamhet. Jag var äldre då, försiktig med entusiasm och spontana känslor. Ännu alltför ung för nostalgi. Jag tog igen det på fotot, stående på Olympias gräs. Hans gräs.

I en nekrolog står att han var en av de få som kastade långa inkast. Att ingen gjort det sedan Nisse Liedholms dagar. Det hade jag helt glömt och det där med världsstjärnan och långa inkast – nämns det ens i hans memoarer? 

Matts Johansson fick inga memoarer men jag har alltid beundrat honom. Med åren med allt längre mellanrum men hans namn lockar fram de där unga, naiva tiden då tillfälligheter gjorde att man gillade vissa mer än andra. Och Matts var först, nu är han sist.