Byter berättelse i halvtid

När jag var yngre såg jag alltid klart en film, eller en fotbollsmatch. Alltid. Vanligtvis gjorde vi det rent fysiskt, på en biograf eller idrottsplats. Pengar kostade det också. Ändå reste sig ofta människor och gick före slutsignalen eller innan filmen var slut. Förutom att de skymde sikten och bröt förtrollningen var det samtidigt en skym mot de som skapade skådespelet. Tyckte jag. På teaterscenen är ofta sista, eller nästsista, scenen den viktigaste och helt avgörande. Vi stannar kvar trots att vi nästan alltid vet vad som ska hända. 

Det vet vi sällan om filmen och aldrig om den fotbollsmatch vi ser live. Vilket var ett extra skäl till att stanna kvar. Dessutom var det enda chansen att faktiskt se matchen, eller filmen – ifall man inte ville förlita sig på partiska sportskribenter och recensenter som aldrig avslöjade slutet.   

Idag har vi ett närmast ångestfyllt överflöd av film och fotboll i hemmet. Vi behöver inte göra en större ansträngning än den det innebär att utsättas för en massiv överdos av reklam. Vilket har gjort att jag börjat synda. Jo, jag ser respekten för verket och upphovspersonerna som nästan helig. 

Jag ser ibland TV-serier. På fem minuter kan jag avgöra dess värde. Så följer förhandling. Är den värd en timme x 10 avsnitt x 5 säsonger, typ? Samma sak gäller papperslitteratur. I princip alla böcker är alltför långa, även mästerverken. En genomsnittlig roman berättades för 20 år sedan över ca 250 sidor. Idag är det uppåt 500. Vad man förlorar i stringens tar man igen på internationella avtal. Och vilken redaktörer skulle i dag säga åt sin bästsäljande författare att de där sidorna, eller den parallellhandlingen, borde du verkligen stryka. Då byter de förlag. Jo, det finns alltför många förlag också. Och alla kan bli författare – bara de betalar tillräckligt mycket. Utan att varken läsarna eller tittarna blivit fler, tvärtom. 

Jag har med andra ord börjat göra samma sak med film och romaner. Det blev cirka 70 sidor i Lydia Sandgrens Augustvinnande gula roman innan jag gav upp. Visst var den underhållande men samtidigt fruktansvärt klichéfylld. För mig var det en ytlig roman för alla som är nyfikna på hur det är att vara förläggare, bokrecensent eller författare. Det var en slags litterär romansåpa över 750 läsglada sidor som du måste ”likea” för att inte uppfattas som cynisk, bitter eller anti-litterär.   

Dess motsats, och min identiska slutsats, utgörs av måndagens Kalmar FF-Östersunds FK. Borde vara bland det bästa Sverige kan erbjuda. Var inte underhållande, gjorde till och med lite fysiskt ont att följa alla dessa adresslösa långbollar, sträckningar och snedsparkar. För att nu inte nämna kommentatorerna, mina ledsagare i berättelsen. Så jag bytte kanal i halvtid. Jag skäms över det. Känns som om jag blivit en bitter gammal fotbollscyniker som tvivlar på ÖFK. Mitt ÖFK. 

Det är 29 omgångar kvar. Kalmar vann inte en enda allsvensk hemmamatch på Guldfågel Arena förra året. Det borde renderat i tvångsdegradering. Jag skiter nästan i hur det går för ÖFK – det lag jag älskat för dess mod och vilja att passa bollen fick jag nu se tjonga, tackla och slå bort i princip en hel halvlek.

Jag kommer in i Lyngby-Ålborg med 30 sekunder spelade av tilläggstiden på 5 minuter. Nästjumbon från Norra Köpenhamn leder 2-1 mot en klubb vars jydska självbild alltid är topp 6. Det är grymt spännande – de rödvita kvitterar på matchens sista spark, en frispark målvakten borde boxat. Sändningen startade en timme före avspark och hålls på konstgjord väg vid liv nästan en timme efter att matchen dött knall och fall.

Visst är jag en slags underhållningstorsk som köper billiga, intetsägande upplevelser och har de trots allt en mening och nåt slags budskap ( typ fotbollsallsvenskan innebär spännande svensk toppfotboll) så missar jag den med vilje. För att utbudet är groteskt stort och jag har blivit så otålig. Min streamingsmärta går att direkt översätta till Medelsvenssons matinköp. Svensken slänger 50 % av all mat de köper. Med det är de bäst i västvärlden. På att inte slänga mat. 

Låt oss säga att jag äger tre timmar per dag som jag kan ägna åt att konsumera på skärmen. Ska jag då slösa det på dåliga serier, filmer, böcker och fotbollsmatcher? Upplevelser har blivit till en slags underhållnings-terror, i ditt eget hem. Jag har absolut inget motförslag, mer än att ge sig ut och själva spela boll, simma eller cykla alternativt gå till gymmet och träna inför evigheten.  Det är åtminstone en fysisk prestation och ingen stum överkonsumtion. 

Kanske är det en idé att rekommendera lika många minuter fysisk aktivitet per dygn som skärmtid? I begreppet skärmtid bör dessutom ingå all tid då man sitter ensam bakom ratten i privatbilen och stirrar rakt ut genom en gigantisk vindruta. Eventuellt kan det bytas mot live-teater, när pandemin är över. Det vore väl en fantastisk folkhälsoreform? Men Kalmar-ÖFK: mot det syndromet verkar ingen hjälp finnas! Inte ens vaccin.

PS Ett par dagar efter matchens slut så såg jag en sammanfattning av Kalmar-ÖFK. Andra halvlek var omöjligt än mindre spännande än den första. Undatantaget MFF-Hammarby gjordes det sju mål på åtta matcher. I premiäromgången.