Pandemi-terapi för trötta primalfotbollsfans

Superligan väckte vrede. Ja inte den danska som mitt Lyngby troligen tvingas lämna efter ett elegant mål av Tim Prica i går utan den andra. Den Lyngby hade kunnat komma näst sist i men ändå kanske kunnat kvala sig kvar. Vrede, eller ska vi kalla det raseri – den latenta semispontana känsla som många fotbollssupportrar härbärgerar men inte fått lufta på läktarna det senaste dryga året. Ett skrik som brukar rikta sig mot motståndare och domare men i brist på bättre nu träffade de 16 största av Europas klubbar. 

Ändå förvånade de starka känslorna mig. Initialt. Det var ingen stängd liga, ingen skilsmässa från de nationella serierna men ändå. Detta globala primalskrik orkestrerades säkert av UEFA och andra starka krafter. Fotbollsjournalisterna hoppade på tåget och ultranationella politiker som Boris Johnson såg den paneuropeiska ligaidén som ett uppenbart hot mot hans Brexit-filosofi. Sveriges bäste fotbollsessäist lovade att inte göra sitt jobb och skriva om fotboll ifall det berörde Superligan. DET är rätt anmärkningsvärt – är det ens formellt giltigt som arbetsvägran när en fotbollsjournalist känner sig så kränkt ifall han tvingas skriva om en serie som inte har samma sorts ned- och uppflyttning som UEFA:s serier? 

Ska jag som Aftonbladet läsare känna mig lika kränkt för att kvällstidningen nu blir morgontidning? Om än i boulevardpressens lånta fjädrar (och hur omodernt är inte det uttrycket?).  

Vad är det som gör att hockey, basket och andra bollidrotters supportrar accepterar sånt här men att fotbollsfans är beredda att göra vad som helst för att slippa det?

Själv börjar jag så långsamt tappa intresset för all elitfotboll – det har säkert märkts även här på bloggen. Elitfotboll kräver fyllda läktare, sång och skrik. Behöver ljud som ackompanjerar händelserna på plan. Minns hur effektiva läktarprotesterna var när storstadsklubbarnas fans var tysta i tio minuter. 

Sedan ett år tillbaka är det tyst, anemiskt och rätt ointressant även om fotbollen i sig kan vara av högsta klass. Det är som om matcherna är en slags konserter som ibland saknas sångare och ibland förlorat musiken. Vi som är vana vid både ock erfar ett djupare tomrum, och en brist på närvaro och engagemang, närmast en sorts likgiltighet som långsamt växer…