Vem borde tagit straffen när Eriksen burits ut?

Ledaregenskaper kommer inte alltid med en kaptensbindel. Eller viljan att leda. Ordinarie straffläggaren Christian Eriksen har slagit in tio raka. När nu hans hjärta gett upp och han kämpade för sitt liv på Rigshospitalet, ett par utsparkar från Parken, skulle någon annan gå fram. Denne man skulle kvittera Finlands ledning, ge de danska lagkamraterna ny energi, få ett helt land och 10-tals miljoner TV-vittnen att om inte jubla så i alla fall ändra ansiktsuttryck för en liten stund och känna en slags patetisk lättnad i sina egna pulserande hjärtan. 

Pierre-Emile Höjbjerg tyckte han var den mannen. Det var han inte. Han har aldrig slagit en straff på seniornivå – han tog sex som ungdomsspelare fram till år 2014. Missade två i Bayerns juniorlag. Nu har han missat tre. Han var uppenbart nervös, visade tydligt med höften var han skulle slå straffen och bredsidade bollen löst, lojt och i fel höjd. Jag är övertygad om att han inte var andre straffläggare i landslaget. Jag misstänker däremot att han själv gärna såg sig i den rollen, eller så ville ingen annan. Tids nog lär vi få reda på hur det var. Men när det gäller danska fotbollslandslag och straffar så togs det helt obegripliga beslut för bara tio dagar sedan. När Tyskland vann efter 14 straffar i kvartsfinalen i U-21-EM var det i första hand för att danskarna utsåg fel spelare, i fel turordning. Slutsatsen var att Danmark helt enkelt inte var förberedda, varken mentalt eller straffsparkmässigt. Kan mycket väl ha varit samma sak i går. Fast det låter fullkomligt obegripligt.

När Danmark spelade sitt första EM för 37 år sedan var det en självsäker skyttekung med trasiga kortbyxor som bestämde att han minsann var mannen att ta den avgörande straffen i semifinalen. Det var en dålig straff, mot en bra målvakt.  

En annan förklaring till den missade straffen finner jag i danska Politiken. En dag före matchen hade de en stor intressant, panegyrisk hyllningsartikel vinklad på att Höjbjerg är landslagets egentlige ”anförare”. Han säger det själv i texten och menar att det delvis beror på hans döde far och deras samtal på dödsbädden. Han vill leda, han poängterar att han själv är far.

”»På banen er du en leder. Du går forrest. Du har taget store skridt, og du er en kæmpe rollemodel, der hviler i dig selv. Der tror jeg virkelig, at du rammer danskerne og os omkring dig. En stærk personlighed«, har Peter Møller, fodbolddirektør i Dansk Boldspil-Union (DBU) sagt for få sekunder siden, da han overrakte prisen som årets spiller i Danmark til Højbjerg – kåret af fansene, af folket”.

Med den självbilden given av fadern, förbundet, fans, media och ”det danska folket” – hur skulle Pierre-Emile kunna undvika att slå den straff han inte försökt sig på sedan mars 2015? 

Lagkapten är 32-årige Simon Kjaer. Han spelade förra säsongen i samma stad som Eriksen och de umgicks privat. Simon Kjaer har en mycket märklig karriär – både för att vara mittback och i rollen som lagkapten. Har byter i princip klubb varje säsong och priset är alltid i underkant i förhållande till hans tugga och resoluta prestationer på plan. En ordinarie mittback går inte från Spaniens fjärde bästa klubb till Milan för 40 miljoner – ifall det inte är rea och Kjear har reats ut i elva raka säsonger. Alltid i relativa storklubbar – de som kommer nära titeln men sällan vinner.  Det finns ett tydligt mönster. Jag vet inte exakt hur jag ska tolka det mönstret men det är uppenbart att allting i Simon Kjaers liv inte är harmoniskt och funktionellt för en fotbollsspelare nära världsklass. Jag tror dessutom det påverkar hans ledaregenskaper. 

Ytterligare en märklig sak är att man kan vara 32-årig lagkapten utan att någonsin tagit en straff. Är det inte en lite märklig ansvarsfördelning? Gick Kjaer av efter straffen för att han kände att han borde tagit den, kände att han svikit och inte längre klarade av skuldkänslorna? Det sista är en ren spekulation men vi ska inte undvika att skriva om fotbollsspelare och ledargestalter för trösta Simon Kjaer. Men tröst behöver han – alldeles garanterat och det finns säkert många som är bättre på det än jag just nu.  Dessutom förutsätter jag att Simon Kjaer i högsta grad var delaktig i det totalt felaktiga beslutet att spela klart matchen omedelbart och inte vänta tills dagen efter. 

Strax efter att Pierre-Emile missat straffen gick lagkapten av planen. Han klarade inte längre den mentala pressen. Det går absolut inte att ifrågasätta Kjaers beslut att lämna men skulle han över huvud taget spelat – när han inte var i balans? Och valet att lämna planen efter straffen – är det inte en mental kollaps? 

Danmark har egentligen tre lagkaptener. Kjaer bär bindeln, Christian Eriksen är ledaren med boll och längst bak står en stark och prövad karaktär i Kasper Schmeichel. Det var målvakten som var först ut på planen när matchen skulle återupptas. Det var 34-åringen som gick runt och kramade alla spelare och ledare inför ”återavsparken”. Allra sist kramade han lagkaptenen, två gånger, Kasper viskade i Simons öra, fick fel svar och viskade så ytterligare en gång. Så kramades igen, några sekunder längre än brukligt är mellan män på en fotbollsplan.    

Schmeichel har en karriär som Kjaers – fast precis omvänd. Schmeichel har också en far som han, till skillnad från Höjbjergs, troligtvis inte lovat någonting över huvudet taget. De vet att båda släppt in massor av skitmål och säkert förlorat hundratals matcher. För samma klubb nästan hela karriären. Svennis gjorde Kasper till ung tredjemålvakt i Man City, efter Andreas Isaksson, men fick ingen speltid. Han lånades ut till massor av klubbar under åren 17-22. Så köpte Svennis loss honom till det galna projektet i Notts Co. Där fick han spela och var plötsligt bra, såldes till Leeds där han var ännu bättre och följande säsong så till Leicester där han varit en av världens tio bästa målvakter i sju, åtta säsonger nu.  

Målvakten tog över lagkaptenens jobb när denne inte orkade bära ansvaret. Det borde leda till förändringar i hur man utser lagkaptener liksom hur i helvete man utser straffläggare i danska fotbollslandslag.