EM-fotbollens seger över rasism och statsnationalism

Det går illa i EM för främlingsfientliga, semi-totalitära stater. Ungerns president Orban har investerat miljarder kronor i både fotbollslandslaget och klubblaget Ferencváros. Han vill, precis som alla föregångare på området, visa att relativ rasrenhet och antidemokratisk politik föder sportsliga framgångar. Hitler gjorde så, Mussolini, Östeuropa och Sovjet är värsta skräckexemplet och Putin gör det fortfarande. Fusk, gigantiska ekonomiska satsningar och omänskliga investeringar i medborgarnas enskilda kroppar ska skapa prestige, nationell stolthet och politiskt erkännande. 

Samtidigt förblir Putins ryska fotboll ett totalt fiasko – oavsett om de tar sig vidare mot Danmark på måndag eller inte.  Ungern och Turkiet har endast förluster och den stolta polska örnen riskerar sin andra i kväll mot Spanien. 

I alla de här länderna finns klubblag som det med regimens goda minne investerats förfärligt massa pengar i och ändå underpresterar. Grovt. När det kommer till landslag är begreppet ”dysfunktionellt” nog mest lämpligt. Och jag tror man kan finna ungefär samma förklaringar för alla fyra nationerna. 

1. Fotbollskultur. Det fanns verkligen massor av fotbollskultur. Ändå får man inte fram varken lag eller enskilda stjärnor. Inte ens på U-21-nivå märks de här länderna. Samtidigt är seniorlandslagen närmast skrattretande dåliga. Turkiet var i semi i det märkliga, ganska riggade, VM 2002. De hade något på gång. Det försvann. Med Erdogan existerar inget mer än det hysteriska flaggviftandet på läktarna och spelare som med raka ryggar och hårda, stirrande blickar närmast skriker ut nationalsången.  
2. Stjärnor. Hade kunnat lyfta frågan och bli föredöme. Logiskt sett borde det kommit fram ett par tio, tjugo internationella stjärnor från de här länderna under 2000-talet men där är i princip tomt. Rysslands 140 miljoner potentiella fotbollsstjärnor väljer en individuell idrott eftersom konkurrensen är mindre, du slipper vara beroende av ett dysfunktionellt lag och att du som individuell idrottare har tillgång till alla sorters experter vad gäller träning, och fusk. Dessutom är pengarna relativt större i mindre kollektiv utlämnade lagsporter som ishockey, basket och handboll och än i fotboll. Ett ynka men lysande undantag bland de fyra fotbollsländerna: Robert Lewandowski var dock totalt okänd och polskt talanglös i tredje divisionen tills han fyllt 20.  
3. Bredden. Ifall du saknar fundament, inte engagerar vanliga människor utan enbart gör idrott till en individuell karriärväg som alla andra förlorar du något grundläggande vad gäller lagidrott. Rent konkret: utan ett visst mått av idealismen i basen skapas inte tillräcklig höjd på toppen.  
4. Laget. Totalitära stater som bygger på känslan av att vara ett starkt kollektiv ( ”vi vs dom andra-ideologin”) har svårt att skapa starka kollektiv. Historien visar att människor i totalitära stater presterar/producerar ”sämre” än människor som lever under liknande men mer demokratiska villkor. Detsamma gäller i västvärlden när du inte lika lätt identifierar ditt arbetets individuella värde. 
5. Rasism vs mångkultur. Lilla Sverige lever högt på de kvalitéer som spelare med annan fotbollskultur tillfört. Hade varit ännu större ifall många av de som fostrats i svensk fotboll och det svenska samhället också valt att representera Sverige. Men vad vore vi utan Isak, Quaison, Sema, Cajuste, Kulusevski, Jordan Larsson och Martin Olsson? Henrik Larsson och Zlatan betydelse för dagens landslag kan inte överskattas. Länder med statsunderstödd främlingsfientlighet lider brist på talang och mångsidighet och rimligen påverkar även den utbredda rasismen även ungdomsfotbollen. Ett annat intressant exempel på den här formen av förtryck och etiskt och etniskt fotbollsrening är Israel. För 15-20 år sedan ett fotbollsland att räkna med. I dag reducerat till några halvdana rika klubblag.
6. Kvinnoförtryck och machokultur. I de här fyra länderna skiter man fullständigt i damfotboll. Det är ett av flera konsekvenser av mansgriseriet som små män vid makten försöker formulera. Även om det personligen stannar vid att de bär höga klackar, korsett och kostymer med gigantiskt förstärka axlar, typ 1988. Jag är övertygad om att i de länder där både män och kvinnor spelar fotboll på någorlunda lika villkor skapas också förutsättningar för att optimera kulturen, och de internationella framgångarna för både kvinnor och män. 

Så heja alla andra i EM utom just Ryssland, Polen, Ungern och Turkiet.