Klassikermöte 1

Spännande och känslofyllt på (Stora) Ullevi i går. 7000 nyanlända på läktarna, klassikern mot Elfsborg som SKA spelas med löparbanor och så Stahres debut. 

En som inget hellre önskar än att vara i Stahres kläder (om de nu vore XXXL) är Alexander Axén. Han verkar tyvärr desperat och lätt plågad över tt inte vara det. Strödde självsäkra påståenden redan före matchen. Som att Stahre är genial och ingen spelare har någonsin tyckt illa om den nye tränaren, oavsett klubb. Plus att det skulle bli riktigt många mål.     

1-0-matchens efterintervjuer stördes av en frustrerad hemmaspelare som skrek ut sin missnöjdhet med Stahre. Varefter Axén började prata om gamla oförrätter och alla negativa minnen en gammal tränar bär med sig. Jag tycker Axéns hållningslöshet är pinsam. Liksom att han säger ”lycka till”, blir personlig, använder förnamn och kallar Örebro för ”vi”.  Axén saknar sitt tränarjobb så oerhört. Det märks varje gång han öppnar munnen.

Jag tycker att vi av ett stort TV-bolag kan begära att deras experter åtminstone f ö r s ö k e r vara neutrala och objektiva. Man bör kunna kräva något efter fem, sex säsonger i direktsändning. Axéns heta längtan efter att åter få vara tränare gynnas knappast av att han inte kan skilja på arbete och privatperson. 

Matchen då? Hårt, irriterat och väldigt omstartsaktigt. Det blev inte bättre av att Kasper Sjöberg gjorde ganska många stora misstag, varav den inflyttade frisparken var den största. 

Finns en del bra spelare i de båda lagen. Framförallt Tim Rönning. Märkligt att han inte tagit en enda straff tidigare. Innan han möte Tobias Sana. Sana är oerhört duktig – när han slipper ta alltför mycket ansvar. Ju större mental roll desto större risk att Sana gör bort sig. Gillar Kalley när han har bollen men sällan sett någon sämre defensiv ytterback. För mig är han en wingback, en som absolut inte ska ha Gustav Norlin framför sig eftersom de är identiska spelartyper. Den ena kommer bakifrån, den andre borde jobba mer bakåt. Robin Söder kom in och fick spel ytter och slå inlägg – en rätt märklig position för en av 10-talets allra bästa måltjuvar.  Yusuf kommer bli bra, bara inte i går kväll. 27-årige Calle Johansson kommer bli den nye Marcus Danielson. Per Ola ljung satsade på Charlie Weberg istället. Olof Mellberg köpte över sin gamla kompis från BP istället för att ge Calle chansen. Medan HIF harvar i Superettan kommer Calle Johansson snart spela i landslaget. 

Elfsborg? Väldigt blandat och hafsigt. Många med bra teknik. Dit räknar jag dock inte Rasmus Alm där varje mottagning studsade ifrån honom och varje passning var ving. Elfsborg flyttade gång på gång bollen från sida till sida – där inga blåvita spelare var. Målet är ett utmärkt exempel för Stahres ovilja mot spelare på kanterna. Där var fem blåvita försvarare och fyra gula och ändå lycks de glömma bort att markera eller, ta upp, två av de fyra.   

Om man spelar med en centrerad och nervös  fyrbackslinje måste åtminstone två av de fyra mittfältarna ta korridorerna.  Men Stahre har som vanligt helst spelare i mitten. Att starta med den bollkäre Aiesh vars enda stora fördel är att han kan slå bollen framåt och springa efter den snabbare än de flesta vänsterbackar fick nu spela mittmitt. Åtminstone hanade han ofta där. Det var ett av alla märkliga positionsbyten som hämmade det Blåvitt som annars ganska enkelt borde dominerat. Stahres allra värsta positionsbyte kostade i praktiken en poäng. Han viftade upp Anestis på sista fasta situationen. Varefter denne med en glidtackling störde ”Sigtborsson” så mycket att denne lyckades skjuta över från 1,5 meters avstånd.  

Tror Elfsborg omöjligt kan nå topp 4 i år. Attbli tvåa i fjol tyckte jag var tursamt. Känns som Jarjue får alltför mycket ansvar alltför tidigt. Holsts bollkänsla, Fricks långsamhet talar emot. 

IFK Göteborg kan inte undvika att färdas uppåt i tabellen. Finns alltför många duktiga spelare där inom kort med Wendt och Berg. Lustigt att höra Oscar Wendt med sin märkliga, lite tyska brytning bekänna sin stora kärlek till en klubb han representerade i ett par matcher för 15 år sedan. Det skorrar lika märkligt och oäkta som sången på läktarna kändes äkta och mycket innerlig den här klassikerkvällen.