It´s Coming Home vs Vi skal ikke hjem 2-1

Det ena fotbollslandet ser sporten som sin alldeles egen. Det andra landet är ute på äventyr tillsammans med hela, den lilla, befolkningen. 

Låt oss konstatera att England hade mer boll, skapade fler chanser och var i mitt tycke värdiga ”att gå vidare”.  Det är omständigheterna som gör det hela lite bittert och tragiskt. 

Det är orättvist att England har hemmaplan i både semi – och final. Fast felet är Bryssels, och UEFA:s.  

Det var fel att domaren, understödd av VAR, premierade alltför fysiskt spel – som Harry McGuires armbågar och ett otal engelska stämplingar. 

Det är frustrerande att matchen avgörs på en felaktig straff. Inför mästerskapen sa UEFA att man skulle plocka bort ”soft penalties”. Är det en aning tveksam straff ska man fria istället för att fälla så inte ”filmar” uppmuntras och belönas. 

Raheem Sterling försöker ofta filma till sig straffar. Lika ofta som domaren blundar för hårda tacklingar mot honom. Jag tror han själv menar att det ena helgar de andra. Det kan också vara så att domarna tolkar regelvidriga tacklingar mot honom som mindre orättvisa eftersom hans lätta kropp är känd för sin obalans – i just motståndarnas straffområde. Under den gångna säsongen har jag sett i Man City har sett Sterling gå miste om massor av straffsparkar som inte var ”softa” eller fusk. 

Den auktoritet som skulle städa i straffträsket var VAR. Istället har kontrollrumsdomarna, som Jonas Eriksson i går konstaterade med uppgiven röst, varje gång stött kollegans bedömning. Oavsett om den var fel eller inte. Det är en tragisk fotbollsjuridisk utveckling med en högre instans vars enda uppgift blir att bekräfta den lägres instansen tolkning. 

Jag skrev om det här redan i vintras efter Europa League-matchen Granada-Molde. Den polske domaren tog flera, avgörande beslut som alla gick emot norrmännen. VAR legitimerade felaktigheterna varje gång – trots att de var uppenbara. En förklaring är denna kollegiala lojalitet. Den andra är att VAR-domarna är landsmän och vänner med domarna på plan.  Hur troligt är det att vänner och arbetskollegor korrigerar ett felaktigt beslut när det nästa gång kan vara omvänt: att vännerna bytt roller? 

UEFA:s uppsåt var god. De har återigen misslyckats och liksom alltid annars är det de stora elefanterna som ”har turen” på sin sida. 

PS ”It´s Coming Home” syftar på EM-låten från 1996 som gjort bejublad Brexit-comeback. 

Vi skal ikke hjem, vi skal vidare” syftar på en känd replik i en film med det danska Olsen-bandet (förebilden till svenska Jönssonligan). Den användes först av Kasper Hjulmand, har upprepats av många kommentatorer och blev orden som fanns på alla danska läppar, fram till 23-tiden i går kväll…  

Min egen konklusion är att England på sikt isoleras och kommer krisa rejält på 2020-talet medan Danmark, undantaget fläskexporten, kommer bli alltmer ”dejligt”, frodigt och öppet för europeiska influenser på samma sätt som EU-ländernas fotboll kommer påverkas positivt och utvecklas i dansk riktning. Dock osäker på om Janne Andersson tänker byta kurs…