Donnarumma inte bäst

Ifall Marcus Rashford slagit sin straff en decimeter längre åt höger hade den gått stolpe in, England kanske vunnit EM och Donnarumma inte varit turneringens bäste spelare – är det så jag ska tolka UEFA:s utmärkelse? 

Visst var italienaren fantastisk vid straffsparksavgörandet men han var enbart turneringens andre, eller tredje bästa målvakt efter Schmeichel och Yann Sommer. Donnarumma gjorde några misstag även i finalen. Ett riktigt dåligt försök till utboxning som hamnade på underarmarna eftersom han troligen blundade. Några mindre bra aktioner med fötterna, som vanligt. Jag gläds av hela mitt hjärta åt att en målvakt fick utmärkelsen och Italien vann EM men Jordan Pickford var finalens bäste målvakt. 

Att UEFA övervärderar målens betydelse är typiskt för deras totalt dominerande utespelarperspektiv. Den tolkning av fotbollen där målvakten är marginaliserad och något närmast nödvändigt ont – ungefär som djävulen för kristendomen. Donnarumma stod i mål över 7 timmar men det är enbart de sista sekunderna som UÈFA värderar. Ifall inte Rashfords utmärkta straff råkat träffa fel del av stolpen hade Donnarumma aldrig belönats.

I tidningsartiklar står nu att Donnarumma räddade de tre sista engelska straffarna. Fast när spelare inte träffar målet brukar det alltid stå att spelaren missat. Även när målvakten räddar rent fysiskt står det nästan alltid att spelaren missat. 

Kanske ska Donnarummas agerande ses som det definitiva genombrottet för den mer objektiva och psykologiska tolkning som gör gällande att alla straffar som inte går i mål är ett resultat av målvaktens agerande? Oavsett om denne är på bollen rent fysiskt eller inte. Psykiskt är han det alltid och det är märkligt att tänka sig att sportjournalistiken inte låtsas om den psykologiska faktor som målvakten utgör.